Skådespelaren Ronald Reagan blev som bekant president och Fred Thompson har nu samma ambition vilket säkert också Arnold Schwarzenegger hade haft om han inte varit född i Österrike men som nu får nöja sig med guvernörsposten i Kalifornien. Tidigare i år såg vi det omvända där före detta vicepresidenten Al Gore och filmen En obekväm sanning lämnade Oscarsgalan tillsammans med filmvärldens mest åtråvärda statyett.
Med Al Gores film har miljöfrågorna fått allt större medialt utrymme, den har förmodligen även överrumplat en del svenska politiker som i valrörelsen inte kunde förutse den här utvecklingen. När regeringen för drygt en månad sedan presenterade höstbudgeten och förslaget om höjd bensinskatt hamnade Göran Hägglund omgående i försvarsställning eftersom kristdemokraterna hårdast hade drivit kravet på sänkt bensinskatt i valrörelsen.
För ett parti farligt nära fyraprocentsspärren skulle avvägningen mellan miljön och flirtandet med den bilburna massan vara kristdemokraternas trumfkort. Förmodligen ansåg de ha en folklig opinion bakom sig efter kvällspressens återkommande svarta rubriker de senaste åren om det höga bensinpriset, läsarna har till och med kunnat skriva på protestlistor som överlämnats till finansdepartementet.

I grundkursen i politisk kommunikation är teorin om mediernas dagordningsfunktion central. Teorin kan med all enkelhet kopplas till medias bensinuppror och klimatdebatt. Kortfattat innebär dagordningsteorin att de samhällsfrågor media prioriterar och ger utrymme också blir de samhällsfrågor allmänheten anser är viktiga. Men det handlar inte om att bestämma vilka åsikter människor har utan vad de har åsikter om.
Till sist finns det också en tredje kollektiv dagordning - politikens - som är en följd av de föregående två. Det är i detta sammanhang, medias bensinuppror och folkliga protester, som främst kristdemokraternas agerande under valrörelsen bör ses.
Även om miljön har varit en återkommande samhällsfråga med viss position på dagordningen över en längre tid så var den inte särskilt framträdande i valrörelsen. Men när en för detta amerikansk vicepresident gör en Oscarsbelönad dokumentär om klimatet växer intresset och media följer efter utifrån samma mediala struktur som följde med bensinupproret. Och återigen kallar kvällspressen upprop. Men den här gången för klimatet som nu positionerat sig på medias dagordning.
Med höjningen av bensinskatten som en miljöfrämjande åtgärd har klimatfrågan hamnat på den politiska dagordningen. Även i partier som tidigare inte har gjort sig kända för att prioritera miljön eller höjda skatter. Hade kristdemokraternas valstrateger anat följden av en amerikansk dokumentärfilm skulle vallöftena säkerligen ha omformulerats. Det som skulle vara ett politiskt trumfkort har nu blivit politiskt inkorrekt.

När Hollywood förändrar dagordningen och politiken ställs gamla schabloner på ända. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand hyllar på sin blogg skådespelaren och numera republikanske guvernören Arnold Schwarzenegger som en miljöhjälte Sveriges statsminister bör lyssna till och förmodligen då även Göran Hägglund.
Dagen före Oscarsgalan delas ett mindre åtråvärt filmpris ut, the Golden Raspberry Awards, för de sämsta insatserna inom film. Vore politiken film skulle kristdemokraterna med all sannolikhet åtminstone här ha varit nominerade.