Nu är ju Gonzáles en mycket skicklig gitarrist med ett ovanligt eget sätt att komponera och spela, så att In our nature i mångt och mycket känns som en klonad version av Veneer är kanske inget bekymmer. Säkerligen inte för de hängivna fansen i alla fall.
På den nya skivan finns, precis som på förra, en cover av en elektronisk hit. Den här gången är det Massive Attacks Teardrop som får en akustisk tolkning. Och den är minst lika lysande som hans version av Knifes Heartbeats. Det är det spåret man först tar till sig. Förmodligen beroende på att man hört det förut. Hans egna sånger kräver några lyssningar innan de fastnar.
Men när de gjort det gläder man sig åt att ha How low, Down the line och Fold i sitt musikaliska blodomlopp.
Även om det också hade varit roligt att höra ett helt album med hans egensinniga tolkningar av redan etablerade låtar.
Textmässigt är han mer politisk på den här skivan och återkommer till krigstemat. Skickar ilskna fraser till dem som hetsar fram krigen.
Det är de mjukaste spåren som är allra bäst. Lugnande och finstämd musik, snyggt spelad och sjungen. Precis som sist.