Här visar tyskarna upp en stor bredd. De är ofta tämligen tystlåtna, som i de första sex minuterna av Unvollständigkeit - därefter klämmer Jochen Arbeit ett stegrande gnissel ur sin gitarr och myriader av aluminiumpinnar regnar över resterande ljud innan Blixa Bargeld mässar fram de sista raderna till ett ackompanjemang som åter är tillbakahållet och tyst: Empty at last / Me: My shell.
De spelar mest på sedvanliga instrument - alltifrån bas, trummor, gitarrer, hammondorgel till mandolin, stråkar, vibrafoner, xylofoner - men, naturligtvis, är det också gott om metalliska percussiondetaljer och samplingar.
Och faktiskt blir det stundtals ganska poppigt och trallvänligt, som i Ich hatte ein Wort, eller mitt favoritspår, det dynamiska Let"s do it a Dada, där skivans största ljudexplosioner kommer efter den retsamt sjungna trallen i refrängerna.
Mer monotona skapelser finns här också. Öppningsspåret Die Wellen är en enda lång stegring där intensiteten i hamrandet på såväl trummor som piano ideligen ökar. Singeln Weil Weil Weil är ett annat exempel där det ständiga mässandet av refrängens ord blir nästan obehagligt, på ett Pink Floyd-aktigt masspsykotiskt vis. Ungefär samma känsla förmedlas av den mästerliga Von Wegen.
Texterna är poetiska, storslagna och oftast mörka. Allra snyggast är det kanske i den inledande sången till vågorna: What should I do with you, waves, you who can never decide / Whether you"re the first or the last / You think you can define the coast-line with your constant wish-wash, börjar Blixa sin sång. Fast på tyska då. Och han slutar: I hold my own, shouting at each single wave: Are you staying? / Are you staying, or what?
I avslutande Ich Warte väntar han. På morgonen, på Henne, på dopaminer, på bevis för att life is not an error, not error and music och på det nya språket that"ll be of use to me.
Det säregna språk han själv skapar tillsammans med Neubauten är säkerligen för många till mycket stor nytta.