Han står där helgdag som vardag, i givakt. Aldrig upplever han värmen av ett segerjubel, den kittlande känslan innan matchstart eller lättnaden av en slutsignal.

Trofast vakar han från finkulturens hjärta. Varje dag passerar vi honom, på väg in i konserthus, konsthall, museum och teater. Men aldrig har han upplevt det mest kulturella mitt Göteborg har att erbjuda.
Den upplevelsen ligger inte i hans blickfång. Än.
Jag vill tro att Milles vill se mig rida upp till statsvakt Poseidon och sedan låta Kopparmärra styra sina steg mot Ullevi. Där skall vi njuta av stadens andra finkultur, den som mitt folk begriper sig på. Det som kultursidorna till vardags med en nedsättande fnysning kallar "sport".

Men precis som operan använder sig av symfoniker, kör och skolade sångare så finner jag i Poseidons sällskap en sång- och dansövning. Tusentals människor som tillsammans bildar en passionerad kör, där rytmiska trummor och applåder överröstar den starkaste av symfoniorkestrar och där varje planhalva ger plats för elva skolade sångare. Istället för stämmor så skådar vi finter och där instrumenten står i centrum rör sig en boll. Det är idrottens eget operahus och den rymmer en värme som sällan når ut.
Med Poseidons ridtur ner till Ullevi lämnar vi Götaplatsen ekande tom. Efter matchen återvänder han till att bli omringad av den andra sortens kultur. Men den passion för sin rörelse, sitt samhällsfenomen och sin sorts uttryckssätt som han, eller jag, har måste finnas för bägge sidor. Två arenor – samma kultur.

Vår stad är en fantastisk kulturell plats, men kan närma sig sin verkliga potential först när barriärerna raseras. När jag inte längre fnyser åt det utrymme som fotbollen får, när du inte skakar på huvudet åt de kulturanslag som teatern ges.
Poseidon vakar över oss alla. Men först när han rider ner till Ullevi kan han på allvar förstå vad den göteborgska kulturen betyder.

[email protected]