Rosade debutalbumet 100 procent fett hyllades, och när uppföljaren Einsteins fru nu släpps talar inget för att den ska få ett annorlunda bemötande. Men ursprungligen föreställde sig Liv Strömquist att prosan skulle bli hennes medium framför andra.
– Det handlade om att jag att jag kände att jag hade högre krav på mig själv när jag skrev. Seriemediet kändes befriande och opretentiöst, det har inte alls samma kulturella status. Det är tråkigt att det är så men samtidigt är det en befrielse, man får större utrymme.

När 100 procent fett, bestående av serier som ursprungligen tecknats för det egna fanzinet Rikedomen, utkom 2006 var serieklimatet ett annat än i dag. Namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Martin Kellerman hade etablerat den självbiografiska genren som det unga Seriesveriges favorituttryck, och visat att allt från relationsångest i mörkaste Norrland till lättsam kroglivssatir kunde inordnas i detsamma.
– Det som jag själv läste var självbiografiskt, men jag har varit politisk aktivist så för mig kändes det naturligt, säger Liv Strömquist om att hon inte anslöt sig till traditionen att teckna om sig själv.
– Med all respekt för den självbiografiska genren kände jag att det fanns så många akuta och mer påträngande saker att berätta. När jag blev publicerad för första gången var det för att jag gav mitt fanzine till någon som gav det till någon som gav det till någon på DN på Stan. Då kände jag också att när jag ändå fick det utrymmet så ville jag säga något i teckningarna. Jag ville vara uttalat feministisk och politisk.

Ambitionen lyckades. Att i 100 procent fett läsa varför Jean-Paul Sartre aldrig borde ha fått sex är roligt. Liksom det är roligt att läsa den serie om problemet med apatiska politiker som tecknades för kampanjen för flyktingamnesti 2005. Framställningarna är träffsäkra och sofistikerat precisa. Däremot är de varken svårtolkade eller tvetydiga. Liv Strömquists ställningstaganden är en förutsättning för den form hon valt.
– Jag hoppas ju att de som läser mina serier blir peppade, att man kan skratta och ha kul, säger hon. Det är lätt att känna sig nedslagen om man sysslar med politiska frågor, att allt bara är jobbigt. Men min ambition är att man ska kunna läsa mina serier och känna sig inspirerad.

Dock arbetar Liv Strömquist inte enbart med det omedelbart politiska. Eller enbart som sin egen tecknare. Efter sin debut i bokform skrev hon manus till serieromanen Drift, en erotisk och stundtals absurd berättelse om sexualitet bortom detta samhälles normativa återgivningar.
– Jag hade ägnat mig länge åt feministiska frågor och ägnat mycket tid åt att beskriva våldtäkter och övergrepp. Jag kände ett behov av att beskriva sex som inte alltid handlade om hotade offer och förövare. Det finns en risk för att man cementerar de rollerna, och jag vill bidra till en förändring av dem också.
Och i detta avseende blir Drift en del av ett större feministiskt projekt, där den egna produktionen av erotik kommer att handla om att rätten att definiera vad som är att betrakta som sexigt. Att genom handlingens exempel utmana den patriarkala norm som sätter sin prägel på snart nog alla populärkulturella framställningar av sexualitet. Eller att, som Liv Strömquist säger, "ta makten över berättandet".
– Min mening var att man som tjej skulle läsa en sexskildring utan att behöva vara rädd för att den skulle vara kvinnofientlig, säger hon. Så jag tänkte att jag skulle göra en skönlitterär berättelse som beskriver en positiv, oproblematiserad sida av sex där kvinnorna inte framställs som offer utan som sexuella subjekt. Serier är en bra form, för man behöver inte blanda in riktiga människor.

Samma tankar, om makten över berättandet – och berättandets makt över medvetandet – går igen i Einsteins fru. Ett album som enligt Liv Strömqvist på ett tematiskt plan är mer sammanhållet än föregångaren.
– I Einsteins fru kan jag tänka mig att ett syfte är att lyfta fram berättelser om personer som inte är så välkända i sina livsöden. Som Voltairine de Cleyre, som är lite bortglömd även bland anarkister. Och ett sätt att återupprätta personer som fått mycket skit, som Yoko Ono.
Men Liv Strömquist begränsar sig inte till att teckna om det som hänt. Historiska, mytologiska och samtida karaktärer fixeras alla under hennes penna, uppvärderas eller knuffas ner från de piedestaler där en i huvudsak manlig historieskrivning placerat dem. Som i titelberättelsen om hur Mileva Maric, som under 1900-talets första år deltog i utvecklandet av relativitetsteorin, inte bara övergavs av Albert Einstein utan också bestals på sin forskningsinsats. Han blev ihågkommen som det stora geniet. Hon, den första frun, blev inte ihågkommen alls.

Stundtals påminner Liv Strömquists serier om den feministiska litteraturkritikens stora omläsnings- och omtolkningsprojekt.
– Det finns absolut en sådan ambition, säger hon. Om inte annat så bara för min egen skull, för att jag själv är så intresserad av att rekonstruera min egen historia.
I skolan upplevde hon att undervisningen framställde historiska kvinnor, i den mån de förmådde konkurrera om utrymmet, med de män som förändrat världen, som antingen förtryckta eller inkapabla. Att genom egna studier kunna dekonstruera denna bild, upptäcka att strålkastarljuset varit riktat, kändes som en revansch.
– När man upptäcker det blir det som en personlig upprättelse. En upprättelse för sin egen feministiska eller för kvinnokampens historia.