I SFT nr 28 den 10 juli 2004 tar Victoria Rixer med eftertryck avstånd från den egna tidningens sommarföljetong, Anastasia Wahls Den vidrige (i bokform utgiven på Vertigo förlag).

Rixer är upprörd; Den vidrige passar inte in i hennes bild av vad en tidning som, 'vill vara en del av en utveckling mot ett friare, öppnare samhälle' bör trycka. Hon uppmanar läsaren att fråga sig 'vilken slags frihet och öppenhet man vill ha'. Frihet och öppenhet, visst, men inom vissa gränser, även för litteraturen, om den ska publiceras i en veckotidning som vill 'lyfta fram ämnen som demokrati och solidaritet'.

Anastasia Wahls bok har med sina våldsamma och grovt pornografiska scenarier chockerat fler än Rixer, som trots allt medger att bokens drastiska språk, tempo och mest uppenbara parodier tydligt visar att dess författare använder sig av humor. Överdrifterna i Den vidrige gör den till en i första hand komisk text, låt vara i en svartare kategori än de flesta är vana vid.

Vad som skiljer Klitty-deckarna från Killing-gängets ironi är att Anastasia Wahl inte bara prövar gränser för vad man får skämta om, utan att hon avsiktligt överträder varje gräns hon får i sitt blickfält. Det är just det som gör Klitty till bra litteratur. Lika mycket som att locka till skratt vill Anastasia Wahl angripa sin läsare med en dos äckel.

När språket fortfarande hålls korthugget och händelserna dråpliga, är det svårt att hålla isär vad man skrattar åt och vad man egentligen inte vill skratta åt. Läsaren lämnas att yrvaket finna sin egen moraliska attityd bäst hon kan; skratta, bli kåt eller må illa eller - hualigen! - alltsammans på en gång.

Synliggöranden är i regel av godo, såväl utforskanden av vad som är det mest anstötliga man kan säga med en lyckad litterär gestaltning, som avslöjandet av Prusseluskan i spalterna.

Uppenbart är att Victoria Rixer hellre vill se en mer moraliskt resonerande politisk fiktion, en som klart och tydligt bekräftar läsarens egna värderingar.

Faran i en sådan typ av text är att den lätt låser sig i positioneringar av typen man såg på sjuttiotalet. Fiktion som själv tar fram ett problem, själv gestaltar och, mer eller mindre öppet, analyserar dess konsekvenser, behöver egentligen ingen läsare; den får lata och uttråkade läsare eller inga läsare alls.

Victoria Rixer underskattar så till den grad affekten som medel för politisk fiktion - värdet i att skrämmas! - att hon inte ser hur hon själv statuerar exempel på den explosiva potentialen med en litteratur som själv tar på sig den negativitet den vill skildra.

Frågan är om inte Rixers reaktion i själva verket ligger rätt nära Anastasia Wahls egna intentioner med sin text, men det är bara en gissning. 'För mig är det solklart med vem jag väljer att vara solidarisk', säger Rixer. Hon säger till och med att hon ska samla ihop ett sällskap 'som inte ska läggas ner förrän alla människor i hela världen tar de övergrepp som pågår på allvar och får ett slut på dem'. Vad mer behöver tilläggas angående Anastasia Wahls genomslagskraft? Touché!

Henrik Petersen

Frilansande litteraturkritiker

Victoria Rixer svarar:

Min utgångspunkt är inte att försöka komma åt Anastasia Wahls syften med Klitty, utan tidningens syfte med publiceringen. Jag säger inte att författaren är osolidarisk, men tycker att det är osolidariskt att inte tänka över hur utsatta människors erfarenheter påverkar inställningen till vad humor och samhällskritik är/bör vara innan man kör en sådan följetong i en veckotidning. Det som är humor för en (som själv sitter i tryggt bo) behöver inte vara det för en annan. Men hade Fatima våldtagit kommunstyrelseordföranden hade satiren varit tydligare: det hade vänt på maktförhållandet och satir ska sparka uppåt. Jag uppmanar inte läsaren utan tidningen att fråga sig vad frihet och öppenhet är. Jag är ointresserad av litteratur som är självtillräcklig och/eller bara bekräftar mina åsikter, men tycker inte att litteraturen står bortom diskussionen om vad som skapar och återskapar den verklighet många av oss vill förändra.

Victoria Rixer