Statliga kommittén mot barnmisshandel har kommit fram till att tio procent av alla barn har upplevt våld i hemmet och att fem procent gör det ofta. Carina Sällberg, ordförande i kvinnojouren och barnrättsföreningen Kobra, berättar om många fall där mammor tvingats fly och gå under jord med sina barn. Carl, sju år, och hans äldre styvbror utsattes för sexuella övergrepp av pappan. När barnen berättade om övergreppen lät mamman dem inte träffa pappan. Först sex månader efter hon gjort en polisanmälan förhördes Carl och hans bror. Utredningen lades ned för att bevisen inte räckte till för att väcka åtal.
- Särskilt när det handlar om små barn är det viktigt att de förhörs omgående för att inte detaljer ska försvinna ur barnets minne. Om åklagare verkligen ansträngde sig för att säkra all bevisning, så som man gör vid andra allvarliga brott, skulle förundersökningar om misstänkta brott mot barn sannolikt inte behöva läggas ned, som nu, i nio fall av tio. En nedlagd förundersökning får följden att ingenting anses ha hänt och barnet kan varken få stöd eller skydd, säger Carina Sällberg.

Efter att anmälningar om misstänkta övergrepp mot Carl och hans bror gjorts av såväl BUP som barnpsykolog och polis, utredde socialtjänsten föräldrarnas omsorgsförmåga. Därefter gjorde BUP en samspelsutredning, då man tittade på hur Carl fungerade tillsammans med respektive förälder. Han hade då inte sett sin pappa på ett och ett halvt år. Utredningen kom fram till att båda föräldrarna var bra föräldrar och det resulterade i att den föreslog att Carl skulle fortsätta bo hos sin mamma, där han alltid bott. Umgänget med fadern, ansåg man, borde äga rum tillsammans med kontaktperson.
Men någon utredning av sexuella övergrepp gjordes aldrig, vilket är socialtjänstens ansvar.
- Om en förövare jobbar till exempel inom förskolan och utnyttjar ett barn där görs en omedelbar utredning. Barnet och dess anhöriga erbjuds stöd och den misstänkte separeras från barnet och sitt jobb. Handlar det om att det är den biologiska fadern som är den utpekade och en vårdnadstvist pågår samtidigt tvingas ofta barnet bo kvar hos eller ha regelbundet umgänge med honom. Rättssäkerheten måste gälla lika för alla, säger Carina Sällberg.

Carls mamma begärde enskild vårdnad. Men tingsrätten ansåg att hon utövat umgängessabotage och gav istället pappan enskild vårdnad. Pappan begärde verkställighet av domen. Mamman hade redan dömts till höga viten många gånger för att hon vägrat lämna ut barnet, och man beslutade att barnet nu skulle hämtas av polis för att föras till sin pappa. Men domstolen beslutade även att en medlare först skulle försöka få till stånd en samförståndslösning.
Endast några timmar efter att domen avkunnats gick emellertid fyra poliser och två socialsekreterare in i mammans hus när hon inte var hemma. Någon medlare hade aldrig kontaktats. Poliserna satte sig att vänta tillsammans med de två äldre barn som fanns i huset. Men mamman fick vetskap om det och höll sig borta med Carl.
- Då var polisen och socialtjänsten snabba. När det handlar om kvinnor som bryter sådana regler är de nitiska, menar Carina Sällberg.

Domen överklagades så småningom till hovrätten. Medlaren fick i uppdrag att även prata med Carl och intygade att barnet absolut inte ville bo hos pappan, han ville hellre dö, men hovrätten fastställde tingsrättens dom. Polisen grep Carls mamma direkt efter huvudförhandlingen. Nu har åtal väckts för egenmäktighet med barn och hon riskerar därmed att dömas till fängelse.
- Det som är det mest slående i detta fall liksom i många liknande är avsaknaden av barnperspektiv. Barnets egen vilja beaktas inte. Barnets behov av trygghet beaktas inte. Riskbedömningar verkar ingen veta hur man gör. Mödrar som lyssnar på barnen och försöker skydda dem mot våld och övergrepp är helt maktlösa i Sverige. Vad de än gör så blir det fel och det blir de och barnen som straffas, säger Carina Sällberg.

Hur kan det då komma sig att barn till fäder som begår övergrepp fortfarande ofta är helt skyddslösa? Maria Eriksson, fil dr i sociologi vid Uppsala Universitet, som bland annat skrivit regeringsrapporten Mäns våldsutövande - barns upplevelser, menar att det startade redan på 1970-talet.
- Med jämställdhetesdebatten restes också krav på lika ansvar för gemensamma barn, säger hon.
Hon berättar att på 1990-talet gavs det lagliga möjligheter för domstolar att döma till gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. Genom den statliga Kvinnovåldskommissionens arbete etablerades under den här perioden visserligen ett feministiskt perspektiv när det handlar om mäns våld mot kvinnor, men våldsamma mäns föräldraskap hamnade i skymundan.
- En rad olika studier har visat att ungefär hälften av barnen till kvinnor som utsätts för våld i en nära relation även utsätts för våld. Forskningen pekar också på ett samband mellan att män som är våldsamma mot vuxna kvinnor även begår sexuella övergrepp mot barn, även om det är svårare att säga hur stor andel av barnen det är fråga om. Så det finns behov av ett könsmaktsperspektiv även när det gäller faderskap och våld, men det har det varit svårare för samhället att ta till sig, säger Maria Eriksson.
I sin avhandling I skuggan av Pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld konstaterar hon att man i statliga utredningar och förarbeten till lagar under 1990-talet bara har uppmärksammat att pappor utövar våld mot sina barn, när man pratat om 'hedersrelaterat våld'.
- Man har alltså inte diskuterat 'svenska' pappors våld mot sina barn, säger Maria Eriksson.
När förändringarna i föräldrabalken genomfördes 1998, betonade man barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Enligt en studie från Barnombudsmannen från 2005 blev resultatet gemensam vårdnad av barnen mot en förälders vilja i 49 procent av vårdnadstvister där våld förekommit i familjen. Hade mannen dömts för våld mot kvinnan blev resultatet gemensam vårdnad mot en förälders vilja i 38 procent av fallen.

Detta var en del av bakgrunden till att Föräldrabalken återigen reviderades 2006. Då infördes förändringar som innebär att man skall göra en riskbedömning vid bedömningen av vårdnadstvister.
Maria Eriksson menar att en utmaning för dem som utför riskbedömningar är att 'risk' tolkas olika av olika grupper professionella. Vissa förespråkar att man ska belysa risken för ett barn att utsättas för våld, medan andra lyfter fram risken för barnet att förlora en förälder. En annan utmaning är att det inte behövs en fällande dom i brottmål för att man ska kunna skydda barnet.
- Jag har också sett exempel på tingsrättsdomar där man har gjort som lagstiftaren tänkt och tagit hänsyn till risken för barnet, även när det inte funnits någon dom. Man har i stället använd annan information, som underlag från BUP till exempel, säger Maria Eriksson.

Den 1 juli 2007 skärptes även socialtjänstlagen genom att betona att socialtjänsten ska, istället för som tidigare bör, hjälpa brottsoffer. I den kategorin ingår numera också barn som 'bevittnat våld'. Men Maria Eriksson säger att rutiner för hur detta ska ske måste utarbetas för att det även ska fungera i praktiken.
- Av tradition ser socialtjänsten gärna mäns våld mot kvinnor inom familjen som en föräldrakonflikt, som mamman och pappan ska lägga åt sidan och inte blanda in barnen i. Man blundar ofta för vem som gör vad mot vem.
Bland myndigheter har hon också sett olika förväntningar på mammor och pappor som föräldrar. Mamman förväntas ta huvudansvaret för barnens säkerhet. En våldsam man är visserligen ett socialt problem men kan ändå uppfattas som en bra pappa.
- Här måste det till en attitydförändring så att man uppmärksammar hur en pappa brister i sitt föräldraskap när han misshandlar barnets andra förälder och utsätter barnet för situationer som kan innebära ett trauma. Annars spelar det ingen roll vilka lagar som stiftas.

Barn kan också sedan 2006 få brottsskadeersättning om de bevittnar våld i sin familj. Maria Eriksson menar att just kopplingen mellan att se ett barn som offer för våld även synliggör pappornas ansvar.
- Idén om barn som brottsoffer är bra, det gör pappornas våld tydligare. Pappor måste ta ansvar för sitt våld och barn måste kunna känna sig trygga och slippa upplevelser som kan vara traumatiserande.
En ny rapport, Socialtjänsten och barnen, från Sveriges kommuner och landsting, SKL, som publicerades i veckan visar på att det finns stora skillnader mellan hur olika kommuners socialtjänst behandlar anmälningar om barn som far illa.
Hanteringen av anmälningarna varierar så mycket mellan olika kommuner att länsstyrelserna konstaterar att barnets bostadsort och inte innehållet i anmälan är avgörande för om barnets situation blir utredd.
I en granskning av de av anmälningar om barn som for illa som gjordes år 2006 fann till exempel Länsstyrelsen i Stockholm att 21 procent av anmälningarna i Nacka ledde till en utredning, medan motsvarande siffra för Södertälje var 72 procent.
- Vi har konstaterat att det behövs mer och bättre risk- och skyddsbedömningar. Men vi har inte specifikt analyserat anmälningar gällande barn som utsätts för sexuellt våld eller våld inom familjen, säger Karin Björnsson, samordnare av SKL:s rapport, till Fria Tidningar.
Det finns behov av att tydligare reglera socialtjänstens utredningsskyldighet i samband med anmälningar om barn som kan vara i behov av skydd eller stöd i lagstiftningen. Kommunerna behöver också utveckla sina metoder för en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av arbetet med anmälningar, skriver man i rapporten.

Till dess att lagarna har implementerats och attityder förändras finns det fortfarande kvinnor och barn som lever under jord. Carls mamma flydde inte till någon kvinnojour. Men många andra har fått hjälp från just kvinnojourer att gömma sig - en möjlighet som snart kanske försvinner.
Två styrelsemedlemmar i en kvinnojouren Helga i Tranås har nyligen dömts till sex månaders fängelse och en till villkorlig dom för att de gömt en kvinna, som låg i vårdnadstvist, och hennes barn. Enligt kvinnan hade barnen utsatts för sexuella övergrepp av pappan.
De extra anslagen till kvinnojouren från Länsstyrelsen frös inne till dess att de tre kvinnorna lämnat sina uppdrag i styrelsen. Tingsrätten friade, men hovrätten fällde jourkvinnorna för medhjälp till grov egenmäktighet med barn. I torsdags meddelade Högsta domstolen att den inte kommer att ta upp fallet.
Frågan om att gömma kvinnor har splittrat Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, Roks, i två läger.
Roks ordförande Lina Ploug har inte kunnat nås, men i en skrivelse från Roks kansli som Fria Tidningar har tagit del av skriver hon: 'Det ligger i de stödsökande kvinnornas intresse att vi får så mycket information som möjligt av dem, särskilt om kvinnorna har medföljande barn [...] Det är inte en bra lösning att bekämpa brottsliga gärningar med andra brottsliga gärningar. Det måste finnas andra sätt att hantera och lösa den här sortens situationer. Hur kan vi skydda kvinnor och barn utan att riskera att bryta mot lagen?'
- Vi ser det som ett svek från Roks styrelse. Men vi har fått stöd från många kvinnojourer. Kvinnorna har förtroende för oss eftersom vi inte är någon myndighet och inte för några journaler. Hur ska vi kunna hjälpa dem annars, om de inte kan känna sig trygga, säger Marita Nordell, ordförande i kvinnojouren Helga.

Kvinnojourerna har även fått stöd från ett - för många aktiva inom kvinnojourerna - oväntat håll. Pappa-Barn är en organisation som kämpar för barns rätt till båda föräldrarna, och ger ofta stöd till papporna i vårdnadstvister.
- Inget barn ska skadas fysiskt eller psykiskt. Våld mot barn är ett stort problem och när det sker, ska en utredning maximalt ta en månad. När samhället inte kan skydda barnen tycker jag att det är bra att en förälder kan få hjälp att gå under jord. Jag tycker att kvinnojourerna gör ett fantastiskt jobb. Jag önskar att det även skulle finnas mansjourer dit män kunde ta sin tillflykt när de utsätts för kvinnors våld, säger Michael Alonzo, ordförande i Pappa-Barn.