Ta bara valet av skådespelare, Claudio Salgado, chilenare, som med vältränad kropp och säker fysisk utstrålning, alltifrån de första replikerna lägger på mycket språklig brytning. De ord han använder, är så vulgärt råa i karaktärens sexfixerade uttryck, att de också omedelbart och bisarrt speglas i hans ursprung. Att han har problem med att identifiera sig med svenska mansroller blir hastigt mer än uppenbart.

Men ovanstående exempel är bara det yttersta skalet i lökens komplikation, om uttrycket tillåts. Berättelsen balanserar irrande mellan ställningsbyggarjobb och en nyfunnen, genial utgång, från en mer människovänlig tillvaro i garderobsmörkret, till transvestismen. Den utgör en enda omöjlig möjlighet som, för denne man, till slut ändå framstår som problemets lösning.

Under monologens koreografiskt tryfferade utspel, ikläder han sig långsamt både argumentation och nödvändiga attribut för en storstilad sorti, i svart dekolleterad klänning, blond peruk och högklackade skor ut mot kvällskylan. Då har han också med ett mycket expressivt speluttryck hunnit gestalta mannens självgenererande utanförskap i Theorins komiska tragedi om genusidentitet. Queer, var väl ordet.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.