Bland Meret Oppenheims andra objekt finns skorna som möts i en mörk hotellkorridor och älskar tå mot tå, och de två vita pumpsen som upp och nedvända på ett serveringsfat tar formen av en höna som väntar på att bli uppskuren och slukad. På Moderna museet visas nu en utställning med hennes verk från 1930-tal till 1980-tal. Hon föddes 1913 i Schweiz, kom till Paris 1931 för konststudier och arbetade med surrealister som Max Ernst och Man Ray. Mot slutet av 1930-talet drabbades hon av en depression som varade till 1950-talets början. Hon avled 1985, 72 år gammal. Få konstnärer har betytt lika mycket som Meret Oppenheim för dagens kvinnliga konstnärer. I ett tal i Bern 1975 sa hon att hennes depression hörde samman med nedvärderingen av kvinnan. Patriarkatet kräver att kvinnorna ska dölja sin manliga sida, därför att männen projicerar sin mindervärdiga sida (den kvinnliga) på kvinnorna, förklarade hon.

- För kvinnan innebär det att hon måste leva såväl sitt eget kvinnliga liv som det kvinnoliv männen projicerar på henne. Det är således kvinna upphöjt till två. Det är alldeles för mycket, sa Meret Oppenheim.

Under hela sitt liv betonade hon i livsföring, klädsel och vanor sin manliga sida. Hon klippte håret kort och älskade både (med) kvinnor och män. Att vilja stå mitt emellan var varken en nyck eller en socialt accepterad eller ens diskuterad möjlighet. Det är bara att gå till hennes teckningar för att inse detta. Teckningarna från 1930-talets första år är fula, nerviga och skakande. De tycks inte dölja något, utan öppna in mot en människas ångest inför samhällets motsättningar och dissonanser. Kärlek står mot hat, liv mot död, natur mot kultur - och mannen mot kvinnan.

I Votivbild skär en elegant klädd kvinna halsen av ett spädbarn (nej, hon skaffade sig aldrig barn) och i Någon tittar på när någon annan dör står en orörlig varelse med stelt ansikte, tomma ögon och armarna utefter sidan och betraktar en kollapsande kropp som vi bara delvis ser. Alaska den sköna är en föregivet vacker kvinna (men huvudet liknar ett strykjärn), intill, men inte tillsammans med, en grotesk mansperson, som tycks blåsa bort i luftströmmen från en propeller. Meret Oppenheim tecknade de bilder världens konflikter framkallade i hennes själ, hon tecknade murar och en lindansare, en drunknad man, ett kvinnligt mordoffer med uppsliten mage och en enhörningshäxa, en ful och farlig typ. Hon målar människor på gatan som brickor i ett spel och Skogsfrun som en vänlig kvinnlig jätte i skogsbrynet. Hon målar också den kvinnliga kvinnan som ett beklagansvärt offer, som i Död kvinnas anatomi. Hon har två groteska äggstockar, ett hoptryckt, förnuftsberövat ansikte och en vagina som en port med tre trappsteg. Det är en ironiskt cynisk bild av kvinnan som höna - parallell med de vita skorna på serveringsfatet.

Hon gjorde också mer utopiska verk. I teckningen Planritning för Urtids-Venus ses en kvinna sedd uppifrån med diminutiva antydningar till kroppsdelar utanför den rektangulära form som skymmer henne. Planen att överskrida könets förbannelse hindras av depressionens spöke. I teckningen Då får vi väl leva senare då bär ett svart vålnad en kvinna nedför en trappa, bort från en tempelliknande byggnad.

Under de mörka åren fortsatte hon att teckna och måla för att förstå världens motsättningar. Hon fortsatte också med sina objekt, ofta poetiska men alltid överraskande kombinationer av ting, som likt ett slags psykologisk maskin sätter sinnen i rörelse. Hennes pälskopp har analyserats av många. Man kan se den som en gestaltning av kvinnans kön, vilket gjorde tanken på att dricka ur den omskakande vid 1930-talets mitt, men också se den som sorgen över den civiliserade människans förlust av sinnlighet. Men naturligtvis kan man också se den som ett självporträtt, en kombination av det synligt kvinnliga över den manlighet hon kände sig tvungen att dölja.