Det är störande på samma sätt som texten är störande. Klockan 4:48 är den tid då flest självmord begås, och texten är som ett långt självmordsbrev - full av självförakt, men också av en förtvivlad längtan. Att Sarah Kane tog livet av sig efter att ha skrivit pjäsen har gett den en viss kultstatus.

Att stå med rumpan bar är inte sexuellt laddat på samma sätt som att visa brösten. Därför blir jag besviken när Maneva längre fram i pjäsen klär av sig precis allt. Jag kan inte bortse från känslan av att regissören vill locka och kittla publiken lite grann - trots att kvinnan på scenen är som ett öppet sår. Jag tror att texten hade kommit fram starkare om hon hade behållit kläderna på överkroppen.

Jag läste Einar Heckschers svenska översättning av 4:48 Psychosis några veckor innan jag såg pjäsen och undrade om ensemblen tänkte behålla hans träiga formuleringar. Därför var det en lättnad när jag såg den finstilta texten på flyern: spelas på engelska. Och den högstämda tonen i texten passar väldigt bra på riktigt brittisk engelska. Tatyana Maneva bryter på bulgariska, vilket gör vissa meningar svåra att uppfatta, men hon ska ändå ha en eloge för sitt mod att stå där, bokstavligen alldeles naken.

Youlian Tabakovs scenografi består av ett slutet rum med vita väggar och golv i kakel - lätta att torka av.

Mitt på väggen sitter en lucka och mellan skådespelarna och publiken sitter knappt urskiljbara snören som med hjälp av Anders Shorty Larssons vackra ljussättning ibland ser ut som ljusdetektorer.

I en scenbild begriper jag nästan Tatyana Manevas nakenhet - för då är ljuset så vackert att hon ser ut att vara hämtad från en gammal målning.