Under de senaste årtiondena har HBT-personer kunnat flytta fram sina positioner i samhället. Hetsen mot homosexuella uttrycks främst av personer som är verksamma inom den kristna tok-

högern samt av diverse fascistiska grupperingar. Men för inte så länge sedan användes en liknande hatisk retorik mot de homosexuella från vänsterhåll.

KPML(r)s hets mot homosexuella är en stor fläck i den moderna vänsterns historia. Det är svårt att se motivet bakom den propaganda som riktades mot de homosexuella från detta ortodoxa kommunistparti. Det har gjorts gällande att Stalin uttalat sig förklenande om homosexuella och att detta skulle vara en förklaring till partiets agerande under åren.

Bakgrunden till KPML(r)s agerande står möjligen att finna i partiets upphöjning av arbetaren som norm. Som ideal för partiets medlemmar framställdes arbetaren och hans syn på omvärlden. Någonstans där tror jag vi kan spåra uppkomstbetingelserna för den exkludering och hets av homosexuella som blir en del av partiets praktik. Det förutsattes av partifolket att arbetarna hyste fördomar mot intellektuella, bögar och så vidare.

I ett temanummer om aids från 1985 attackeras de

homosexuella av partiets tidning Proletären på ett sätt som i dagens Sverige med råge skulle ha uppfyllt ett hets mot folkgrupp-åtal. Proletären propagerar för att 'smittspridarna' ska isoleras och tidningen genom-syras av en anda som vi väl känner igen i dag från de

högerextrema nätsajterna. Även en vänstertidning som FiB-kulturfront upplät sina spalter åt dem som hetsade mot homosexuella. Bland annat fick läkaren Lita Tibbling lägga ut texten om de homosexuella och ett krav på att hiv-smittade skulle 'isoleras för att hindra dem att smitta andra'. I en bok som

utgavs samma år, med Tibbling som författare, ger hon uttryck för åsikten att homosexuella sannolikt det 'styrs av ett beteende som är betydligt mer svårhanterligt än de heterosexuellas'.

Varför gavs dessa röster utrymme? Det finns kanske inget givet svar på frågan men det avslöjar obarmhärtigt att en vänsterståndpunkt med automatik inte leder till ett humanitärt tänkande. Det ska också framhållas att dessa två skildrade organisationer var i minoritet inom vänsterlägret när det gällde synen på de homosexuella. Det var troligtvis bara i dessa tidningar som följande citat kunde tryckas utan att medlemmarna lämnade in partiböckerna. 'Det verkar som om dekadansen har nått djupt in i vårt samhälles själsliv. På tidningarnas förstasidor får AIDS-drabbade bögar träda fram och förklara att de är lyckliga'. (Ur Tidningen Proletären).

Exkluderingen och stigmatiseringen som politisk praktik har med andra ord varit fullt verksam även bland organisationer på vänsterkanten.

KPML(r) säger sig i dag inte längre stå för de åsikter som de framförde mot homosexuella på 1970- och 80-talen. Men någon förklaring till varför de tilläts framföras år efter år har aldrig givits. Någon riktig omvändelse har aldrig skett av partiet som med våldsam frenesi bekämpade de homosexuella medan de samtidigt sa sig kämpa för de svagaste i samhället.