Den före detta läkaren har citerats i media under en rad år och lyfts fram som en ansedd och erfaren expert. Men användningen av honom visar på problemet med den obefintliga moral som befolkar diverse redaktioner. Aftonbladet och Expressen kände till även andra anklagelser som riktades mot läkaren, till exempel misstankar om kvinnomisshandel och att han inte längre fick verka som rättsläkare. Han hade redan år 2000 varnats av HSAN för allvarliga brister i sin läkarpraktik. I ett av fallen gick det riktigt illa. En ung man som läkaren inte kände sedan tidigare fick vid första besöket utskrivet en stor dos narkotiska preparat. Denna patient mördade en dag efteråt två äldre kvinnor. När Expressen för några år sedan ville spetsa till ett reportage användes läkaren som alibi för att sakkunskap efterfrågats. På samma sätt har SVT:s Uppdrag Granskning och Aftonbladet använt sig av läkaren när svåra ärenden i brottmål granskats.

Men var detta moraliskt? Journalister har många gånger en tes som de helst vill få bekräftat. Experten som tillfrågas vet vilka svar som journalisten vill ha, vilka svar som ger en bra story. Han kan också ge dessa svar om han själv drar samma slutsatser som den granskande journalisten. Men vilket val har en person som efterfrågas om sin åsikt i brännande ämnen? En expert som ännu inte hängts ut av kvällspressen. Hade verkligen denna expert någon valmöjlighet när journalisterna frågade om hans uppfattning överensstämde med deras teser? Han visste ju att journalisterna kände till hans handel och vandel, men att de inte skrivit om det, ännu.

Ovannämnda historia visar på det problematiska med den konsensuskultur som tycks råda i journalistkollektivet. Misstanken föds att om en person har något att 'ge' media så minskar risken från att bli en löpsedelsnyhet. Aktörer inom media refererar ofta till det så kallade allmänintresset när människors liv vänds upp och ner och särskådas. Syskonen till den mördade lilla flickan Helén Nilsson i Hörby har föreläst för journaliststudenter om hur kränkta och illa behandlade de blev av media. Journalisterna gjorde grova övertramp i samband med att mordet på deras 10-åriga syster blev förstasidesstoff. Någon hänsyn visades heller inte psykologen Helena Berings anhöriga när Aftonbladet och Expressen publicerade den ena spekulationen värre än den andra om mordet. Per Bering, pappa till Helena, skrev ett öppet brev till nämnda tidningar: 'Jag vill inte ha någon ursäkt - det kan inte ursäktas. Jag vill inte höra något försvar - det finns inget. Jag vill ha en förklaring - ingen bortförklaring. Såna har jag hört alltför många'.

Fallen Helén Nilsson och Helena Bering visar att journalister och redaktörer är beredda att gå hur långt som helst för att sälja lösnummer. Men när det gäller den varnade läkaren togs alla möjliga hänsyn. Var det av medmänsklighet? Eller ville kriminaljournalisterna behålla sin mediefånge i väntan på nästa artikel som behövde spetsas med lite 'sakkunskap' från någon som de visste skulle säga 'rätt' saker.