För över 15 år sedan skapade hon Queen of mud, lerdrottningen. Som sådan har konstnären bland annat uppträtt insmord i lera på ett varuhus och provat parfymer och oanmäld dykt upp på en vernissage i New Yorks finkulturella sfär.

Queen of mud tillhör alltet. Av filmerna framgår att hon ska återvända till planeten Gimbo. Hennes aktiviteter på jorden - som överträder gränserna för det passande - tycks vara en förberedelse för denna färd. Men hon förstår inte människors regler och genom att härma det normala, som att prova parfym i ett varuhus, påstår hon att hon är som vi. Vi ser det främmande, men det finns egentligen i oss själva. Queen of mud har med åren blivit en genuin karaktär som med sitt djuriska, lite barnsliga och vänliga sätt gestaltar människans omedvetna sida när detta 'lilla jag' konfronteras med en svårbegriplig omvärld. Lerdrottningen har en svår roll i filmen QM, I think I call her QM. Filmen handlar om en paranoid psykiatriker, som hittar henne under sin säng, låser in henne i en cell, övervakar henne genom en tv-monitor, undersöker hennes kropp och utsätter henne för olika experiment. Inte minst i denna film visar Ann-Sofie Sidén sin förmåga att krypa in i olika mentala tillstånd, att skildra händelser utifrån och inifrån samtidigt och filmen skildrar mästerligt tvekampen mellan en rationell, kontrollerande människa och det omedvetna, de oberäkneliga drifternas universum. Tvekampen är verkligen en människans gungbräda och konstnären sätter oss ibland på den ena sidan, ibland på den andra.

Ann-Sofie Sidén har också samlat annonser ur amerikanska psykiatritidskrifter till en förskräckande hysterisk plädering för det normala inför det främmande - alla icke önskvärda tillstånd kan åtgärdas med mediciner.

Som ett led i hennes undersökning av det normala kan man se det nya verket 3 MPH, en 25 dagar lång ritt i film och stillbilder genom i Texas. I skritt, med cowboyhatt på huvudet, tar hon sig fram längs stora och små vägar, genom rika och fattiga kvarter. Hon kommer i samspråk med olika slags människor. Kan detta vara normalt, likna det liv vi lever? Trots mörka händelser och bråddjup bakom leenden kan människan ändå ta sig fram genom världen, fast många gånger på mycket slak lina.

Så vad är normalt? Vi måste ha någonstans att mötas. Strikt kontrollerade människor kan inte mötas i djupare mening, men å andra sidan kan vi inte gömma oss i en egen värld där vi är kungar och drottningar. Idén om det normala gör mötet möjligt. Men då måste vi acceptera det främmande i oss - som en vacker drottning av lera.