Emine, 21 år och hennes son Ömer, 2 år, lever sedan i juli förra året gömda i Sverige. Nu har polisen skickat ut ett rikslarm och hon har sökts på de adresser hon har angett för myndigheterna utan att bo på. Inte för att hon varit rädd för de svenska myndigheterna, utan för att hon är rädd för den turkiska maffian och sin egen familj.

När Emine var 16 år arbetade hon i en klädaffär i en större stad i Turkiet. En dag kom en man, Osman, in i affären och förälskade sig i henne. Om hon inte träffade honom lovade han att skada henne och hennes familj.

Emine tog hoten på allvar. Osmans förra flickvän fick bröstvårtorna avskurna liksom en del av skinkorna. Hon blev knivskuren i ansiktet och bränd på hela kroppen av cigarretter. När hennes mamma vägrade att berätta vart hon flytt, blev hon våldtagen.

Även Emine blev våldtagen, knivskuren och brännmärkt när hon försökte fly från Osman. Hon har visat mig märkena på sin kropp. Vid ett tillfälle såg hon självmord som det enda sättet att fly från honom. Hon svalde 38 lugnande tabletter, blev magpumpad och låg ett dygn i koma. Emine vågade aldrig polis-anmäla övergreppen, lika lite som den förra flickvännen och hennes mamma.

Osman ägnade sig inte bara åt att plåga kvinnor. Han blev vid ett tillfälle dömd till sex års fängelse för mord på tre personer. Men genom kontakter med åklagare och domare blev han fri efter sex veckor.

Osman ställer också upp på att kidnappa, våldta och tortera offer på beställning. Ett fall blev polisanmält men han fick inget straff.

Men vad Emine fick störst insyn i var hans arbete med människosmuggling. Ofta satt hon i bilen och iakttog dem på avstånd. Det var människor som smugglades från Syrien och Irak. De blev utnyttjade och tvingades smuggla annat när de lämnade landet med båtar. Vägrade de blev de torterade, rånade och våldtagna.

Slutligen träffade hon en man som hjälpte henne att organisera sin flykt ur Turkiet. Väl här hos släktingar sökte hon så småningom asyl efter det att hon berättat vad hon visste till polisen som vidarebefordrade uppgifterna till Interpol.

Migrationsverket har kontaktat Rikskriminalen i Stockholm. Där sa Olle Bröms att han inte ifrågasätter Emines uppgifter. Han sa att om sekretessen i ärendet följs har hon inget att frukta. Om uppgifterna däremot läcker ut är situationen betydligt värre. Vid ett ingripande mot människosmugglingen i Turkiet kan uppgifterna härledas till henne.

I avslaget från Migrationsverket medges det att det kan finnas en viss risk för Emine och Ömer att återvända till Turkiet, men det finns inget i utredningen som visar att polisen skulle vara ovillig eller oförmögen att skydda Emine och hennes son.

Men Emine har genom kontakt med sin mamma och bror fått höra hur Osman hotar hennes familj. Inte personligen, utan genom sina anställda. De har lovat att sända hennes huvud med posten som present. Vidare har de betalat Emines väninnor för att ta reda på var hon finns. En bil står utanför deras hus dag som natt.

I en artikel i den turkiska tidningen Hurriyet från den 15 januari 2004 berättar man om en razzia mot människosmugglare som genomförts i det område som Emine berättat om. Den bifogar Anna Enocsson, en advokat som Emine fått via Asylkommittén till överklagandet till Utlänningsnämnden. I razzian greps 24 människosmugglare. Myndigheterna beslagtog 18 större båtar, 14 höghastighetsbåtar, 16 uppblåsbara båtar, 14 minibussar, 15 personbilar och 4 lastbilar.

Anna Enocsson menar att det visar att en så stark maffiaorganisation har resurser att skada Emine var i landet hon än befinner sig och även om Osaman är fängslad, vilket han inte blev den här gången heller.

Anna Enocsson menar att det inte finns någon tveksamhet om att Emine har lämnat sanna uppgifter och att de lätt kan kontrolleras av ambassaden i Turkiet. Om inte detta kan ske är det bättre att fria än fälla. Detta rekommenderas i en mängd rättskällor och i UNHCRs handbok. Trots detta menade Utlänningsnämnden att hon ska vända sig till de turkiska myndigheterna för att få skydd.

I sin överklagan till Utlänningsnämnden har Emine även berättat att hon är hedershotad. Hon fick Ömer med den man som hjälpte henne att fly. Men just detta vänds emot henne eftersom hon inte angett hedershot som skäl tidigare. Att hon brutit mot traditionens hederskodex har hon lyckats dölja hittills för familjen, men hon kan inte dölja sitt barn. Hon är heller inte gift med barnets far.

Enligt FN hedersmördas 200 flickor i Turkiet varje år men mörkertalet är stort. Den flicka som anses ha vanhedrat och rymt från sin familj får aldrig återvända till den. Då ska de dödas. I en rapport från FNs människorättskommission leder bara ett fåtal fall av hedersmord till rättegång.

Just nu befinner sig Emine och Ömer på hemlig ort i Sverige. Hon byter bostad var och varannan natt. Några lyckades varna henne innan polisen kom för att ta henne till förvaret och sätta henne och sonen på nästa plan till Turkiet. Emine har fått avbryta den terapi som terapeuten, Kate Tavoun, erbjudit henne gratis för att kunna bearbeta sina trauman och för att kunna gå vidare som männniska och mor.

Men det är inte bara Emine som behöver hjälp och en trygg tillvaro. Ömer har inte som ett barn i en trygg omgivning kunnat utforska sin omgivning på ett normalt sätt. Eftersom de oftast varit inneboende hos andra, har Emine av naturliga skäl varit extra varsam om vad han får undersöka, allt för att undvika dyrbara och oundvikliga katastrofer. Deras liv i underläge har drabbat och begränsat Ömers naturliga utveckling.

Stockholms Fria Tidning har länge känt till Emine och Ömers situation men inte skrivit om fallet med risk för att Osman och den turkiska maffian han tillhör får vetskap om var hon befinner sig. Detta trots att namn och vissa omständighet har fingerats. Men nu när polisen och Migrationsverket söker henne för att omedelbart skicka henne till Turkiet där hon inte kommer att överleva många timmar, väljer både hon och vi att publicera denna fruktansvärda historia. Om hon slutligen får stanna i Sverige kommer Emine att tvingas byta identitet. Nu är Asylkommittén villig att hjälpa Emine och Ömer att överklaga fallet till Europadomstolen, men än så länge saknas pengar.

Huvudpersonen Maria i Liza Marklunds romaner Gömda och Asyl hade liknande erfarenheter, men hon fick asyl i USA. Inte ens svenska myndigheter kunde skydda henne, vilket Sverige nu tror att turkiska myndigheter ska kunna göra.