Nu är det dags för Göteborg filmfestival och jag får äntligen en chans att resa världen runt tryggt sittande i biofåtöljen - film som substitut för resande.

En gång om året förvandlas Göteborg, en internationellt sett liten stad, till sambandscentral för i stort sett hela världen.

För reseallergiker är det en gyllene chans att med filmens hjälp uppleva, få kunskap och insikter från hela världen utan att känna sig som en privilegierad turist.

Göteborg filmfestival är viktig i avseendet att ge utrymme åt film producerad utanför västvärlden. Att människor får tillgång till den egna berättelsen och att viktiga kulturmöten kommer till stånd.

Årets festival uppmärksammar samtida afrikansk film. Spännande! Under närmare två veckor ges chansen att ta del av filmer som vi vanligtvis inte får ta del av i den ordinarie hollywoodmättade repertoaren.

Visst, festivalen bjuder även på de traditionella storfilmerna, och det kan väl vara kul att se dem före alla andra. Men tjusningen är ändå att lite villrådigt bläddra i det digra festivalprogrammet, till slut välja och med grisen-i-säckenförtjusning sjunka ned i biofåtöljen för att se guldkorn och tyvärr även något enstaka bottennapp.

Vad skönt att för en gång inte bry sig om fyrar, getingar och plus - alla tvärsäkra kritiker - som leder till att biljettpengarna vid vanliga biobesök oftast går till de lite fega och säkra filmvalen.