Varför är det så roligt med losers? Jag vet inte riktigt, kanske för att man själv känner sig någorlunda framgångsrik och lyckad i jämförelse. I Sideways möter vi hur som helst två stycken. Jack (Thomas Haden Church) ska snart gifta sig och han tar med sig vännen Miles (Paul Giamatti) på en sista vecka i frihet.

De ger sig av till Kaliforniens vindistrikt där vinkonnässören Miles lotsar dem fram bland utsökta viner och dignande bord. Och inte minst: villiga kvinnor.

Sideways är ytterligare en film om vita, medelålders män med livskris. Hur många gånger har vi inte sett det förut?

Här är kvinnorna - likt vindruveklasar - lättplockade, mogna, saftiga och lätt tillgängliga för casanovan Jack, som närmast för tankarna till slemmige Lance i Falcon Crest.

Höjdpunkterna i Sideways är för mig Paul Giamatti, senast i den lysande American Splendor, som gör ett klockrent porträtt av den sjavige, frånskilde engelskläraren med författardrömmar. Miles vinsnobberi är endast förtäckt alkoholism medan hans passionerade drömmar om en kvinna, lika originell och trotsig som den svårodlade vindruvan Pinot, känns vemodigt och patetiskt.

Jack, vars enda mål är att ligga med så många kvinnor som möjligt innan han gifter sig, träffar drömkvinnan och fixar dessutom en träff för Miles.

Efter många slapstickartade och roliga turer förstår Miles och hans lyckoträff, Maya, att de är ämnade för varandra. Hon är exempelvis den enda som uppskattar och förstår hans universellt förkastade roman.

Slutet gott med andra ord. Paynes berättande är publikt och underhållande, men också väldigt lättviktigt. Det är tråkigt att man inte känner värst mycket för de ganska grovt mejslade karaktärerna.

Filmen, som är flerfaldigt Oscarsnominerad, har svensk premiär 18 februari.

Träffa Jim Taylor, manusförfattaren. Cinemix, Respekt, Järntorget torsdag 16:00