. Liljevalchs vårsalong är en gammal historia, en dinosaurie i konstvärlden, som överlevt för att den haft folkligt stöd. I år kallas den Formbart apropå Designåret.

Men att regeringen proklamerat ett Design-år tolkar Liljevalchs på sitt eget sätt. Utställningen handlar om 'den estetiska, sociala och känslomässiga sidan av föremålen i vår omvärld'. Jag tycker att Liljevalchs har lyckats utomordentligt väl med detta designgrepp, som inkluderar konst, slöjd och hantverk.

Innanför loppisrummet finns ett folkhemsrum och ett silverrum (med en del giftigheter). Jag hittar också ett evighetens rum, ett surrealistiskt, ett 70-talsrum, ett rum för kitsch och ett för lekfulla. Bland de 400 föremålen kommer en del saker förstås bort. Formbart lever på helheten.

Det finns verk som sticker ut. Marie-Louise Gustafssons badkar på hjul med en invändig en målning av Elin Melberg, en underbar uppfinning för varma sommarnätter, hör dit, liksom Lisbeth Malms eleganta brickor med foton av kroppsdelar som halsrynkor och fettvalkar och Jens Boldts lampliknande display för test av genmanipulerade (människor?)

Utställningens svåraste föremål är Joanna Rytels Glada abortbarn, smycken av mycket små foster. Flörtar konstnären med en reaktionär våg av typ kristen höger? Eller uttrycker abortbarnen en smärta över vad sexvanorna kan orsaka - eller är de sorgens skapelser, en sorg som många bär osynligt men som konstnären vill hjälpa människor att förmå sig att prata om, våga visa öppet likt ett smycke? Eller redovisar de bara kliniska fakta att ett tidigt foster inte är ett barn?

Ett annat verk med komplikationer är Jenny Mörtsells fingerade artistlansering Rosetta på nio tv-skärmar. Vem köper och varför? Designas inte människor hela tiden?

Rummet mot evigheten är det vackraste med Johan Forsbergs golvur i betong, Petra Dahlströms lampa Memory i lin och Peter Hellqvists kista till ett barn står som en farkost, lika ursprunglig som sorgen.

Knasigast är kitschrummet. I fonden står Mats Johanssons osannolika konsolbord i porfyr med förgyllningar, intill Monica Lindroos lilla fladdrande låga i glas och på väggen sitter tryckta pappersfat á la 1700-tal av Kajsa Hilton Brown.

I rummet kan man se Åsa Jungnelius barocka ljusstakar och Sandra Backlunds tuffa korta stickade klänning och hennes jacka i syntet och människohår.

På öppningsdagen uppträdde en av konstnärerna med en performance. Iklädd alla sina avslag från försäkringskassan och med en intensiv föredragning, stod Riitta Vainionpää intill sitt broderi Nu får det vara nog och varnade alla för att tro på myndigheternas saklighet och goda vilja. Hon är ett av flera tecken på att en folklig dimension återuppstått på Liljevalchs efter några år av ganska glåmiga utställningar av konsthögskolekonst.