• Utställningens svåraste föremål är Joanna Rytels Glada abortbarn.
Stockholms Fria

Den folkliga dimensionen gör comeback på Liljevalchs

Vilken fest! tänker jag inför överdådet av föremål på ett jättepodium i Liljevalchs skulpturhall. Där finns en häst i kartong, pingviner, en 'sockerkakslampa' i form av en formrik kvinna, ett litet lamm i stengods, ett utsökt broderi från Falun och en kitschig växt i lackerad plåt i en balja... Kanske är det blandningen av stilar och av föremål som får konsthallens pampigaste sal att likna en loppis

. Liljevalchs vårsalong är en gammal historia, en dinosaurie i konstvärlden, som överlevt för att den haft folkligt stöd. I år kallas den Formbart apropå Designåret.

Men att regeringen proklamerat ett Design-år tolkar Liljevalchs på sitt eget sätt. Utställningen handlar om 'den estetiska, sociala och känslomässiga sidan av föremålen i vår omvärld'. Jag tycker att Liljevalchs har lyckats utomordentligt väl med detta designgrepp, som inkluderar konst, slöjd och hantverk.

Innanför loppisrummet finns ett folkhemsrum och ett silverrum (med en del giftigheter). Jag hittar också ett evighetens rum, ett surrealistiskt, ett 70-talsrum, ett rum för kitsch och ett för lekfulla. Bland de 400 föremålen kommer en del saker förstås bort. Formbart lever på helheten.

Det finns verk som sticker ut. Marie-Louise Gustafssons badkar på hjul med en invändig en målning av Elin Melberg, en underbar uppfinning för varma sommarnätter, hör dit, liksom Lisbeth Malms eleganta brickor med foton av kroppsdelar som halsrynkor och fettvalkar och Jens Boldts lampliknande display för test av genmanipulerade (människor?)

Utställningens svåraste föremål är Joanna Rytels Glada abortbarn, smycken av mycket små foster. Flörtar konstnären med en reaktionär våg av typ kristen höger? Eller uttrycker abortbarnen en smärta över vad sexvanorna kan orsaka - eller är de sorgens skapelser, en sorg som många bär osynligt men som konstnären vill hjälpa människor att förmå sig att prata om, våga visa öppet likt ett smycke? Eller redovisar de bara kliniska fakta att ett tidigt foster inte är ett barn?

Ett annat verk med komplikationer är Jenny Mörtsells fingerade artistlansering Rosetta på nio tv-skärmar. Vem köper och varför? Designas inte människor hela tiden?

Rummet mot evigheten är det vackraste med Johan Forsbergs golvur i betong, Petra Dahlströms lampa Memory i lin och Peter Hellqvists kista till ett barn står som en farkost, lika ursprunglig som sorgen.

Knasigast är kitschrummet. I fonden står Mats Johanssons osannolika konsolbord i porfyr med förgyllningar, intill Monica Lindroos lilla fladdrande låga i glas och på väggen sitter tryckta pappersfat á la 1700-tal av Kajsa Hilton Brown.

I rummet kan man se Åsa Jungnelius barocka ljusstakar och Sandra Backlunds tuffa korta stickade klänning och hennes jacka i syntet och människohår.

På öppningsdagen uppträdde en av konstnärerna med en performance. Iklädd alla sina avslag från försäkringskassan och med en intensiv föredragning, stod Riitta Vainionpää intill sitt broderi Nu får det vara nog och varnade alla för att tro på myndigheternas saklighet och goda vilja. Hon är ett av flera tecken på att en folklig dimension återuppstått på Liljevalchs efter några år av ganska glåmiga utställningar av konsthögskolekonst.

Fakta: 

Fakta:
Formbart. Vårsalongen på Liljevalchs, Stockholm. Pågår t o m 20/3

Vårsalongen på Liljevalchs,

* Till Vårsalongen skickade 1 203 personer in bidrag. Juryn valde drygt 400 verk av 284 deltagare. 68 procent av dem är kvinnor och 32 procent män. 180 av de 284 bor i Storstockholm. Nästan alla övriga deltagare kommer från Göteborg och västkusten, Skåne och Småland. Från norra Sverige kommer bara en handfull.

* Jury har varit Tom Hedqvist, rektor för Beckmans, Marina Kereklidou, modedesigner, Raine Navin, textilkonstnär, Sofie Sjöström, industridesigner och Maria Vinka, Ikea-formgivare.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2025 Stockholms Fria