Den tyska filmen uppvisar i dag en vitalitet vi inte sett sen 70-talets dynamiska filmscen. De feta åren är förbi följer i Goodbye Lenins fotspår och tränger in i den komplicerade samhällsutveckling som följt i Tyskland efter sammanslagningen mellan öst och väst.

Daniel Brühl har etablerat sig som en av Europas mest lovande unga skådespelare och med De feta åren är förbi förstärks positionen ytterligare.

Jan (Brühl) och hans båda kompisar Peter och Jule är tre unga människor som lever med dag-för-dag-mentalitet. De har tröttnat på samhällets orättvisor - tröttnat på alla människor som förvandlats till passiva konsumtionsrobotar.

Jule har dessutom fastnat i en ekonomisk knipa efter att oförsäkrad kört på en lyxig Mercedes. Ironiskt nog får hon betala av sin skuld genom att slita som servitris på en lyxrestaurang - svansa runt och passa upp välbärgade människor. Det är just denna situation som gör dem förbannade: ett cyniskt system som bygger på att rika suger ut fattiga.

För att väcka ett sömngångaraktigt samhälle bildar de light-terroristgruppen Uppfostrarna. De bryter sig in i rika människors villor och flyttar runt alla deras möbler och pinaler: stereon i kylen, soffan i swimmingpoolen - uppfinningsrikedomen är stor. Som pricken över i, ett meddelande som lyder: De feta åren är förbi!

På detta lekfulla och harmlösa sätt vill de kommentera de ökande klyftorna, bristen på humanism och avsaknaden av samtal i deras kylslagna samhälle.

Leken förvandlas till allvar när direktören som Jule körde på tar dem på bar gärning i hans villa. Lösningen blir kidnappning och de flyr med direktören upp i alplandskapet. Weingartner skiftar här skickligt ton i berättandet, från ett intensivt och pulserande Berlin till ett stillsamt och harmoniskt landskap. Möjligheter ges att frilägga filmens frågeställningar och konflikter på ett elegant sätt.

Jan börjar förstå att världen inte är målad i svart och vitt. Han har svikit sina egna höga ideal: skyldig till kidnappning och dessutom har han snott sin bästa väns flickvän, Jule. Och fienden, direktören, verkar vara en ganska trevlig prick, vilket komplicerar det hela.

I en lysande scen vid middagsbordet berättar direktören att han känner igen sig i ungdomarna. Det blir en lång kväll där nya ideal ställs mot gamla och många känner nog igen sig. Hur föräldrar eller andra vuxna kommenterar ungdomligt engagemang som naivt och att revolutionär kan man vara när man är ung.

"När man är under trettio har man ett hjärta och är socialist. När man är över trettio har man hjärna och är borgare", parafraserar direktören Churchill, och minns sin egen röda ungdom.

Weingartner förenar dessa skenbara motpoler, inte i konfrontation, utan i samtal och diskussion. Med befriande naivitet låter regissören ett ganska otänkbart möte uppstå mellan kapitalägare och revolutionärer. Och förvånande nog visar det sig finnas en del gemensamma värderingar.

De feta åren är förbi har en del gemensamt med Lukas Moodysons Tillsammans. Det är samma underhållande och pricksäkra gestaltning av gemenskapen och kampen, men även motsättningarna och sveken mot de högt ställda idealen. Allt skildrat med lätt komiskt handlag.

De feta åren är förbi visar att politisk film kan vara kul - och att det trots allt går att kombinera hjärta och hjärna.