1975 var året då den fria aborträtten lagstadgades i Frankrike och kvinnokampen hade nått sin höjdpunkt. En nyvaknad feministisk medvetenhet, framburen av arbetarklassens radikalisering, hade tillbakavisat den gamla traditionella kvinnorollen och brutit ny mark på tidigare orörda områden inom privatlivets sfär.

Generationen post-Beauvoir omvandlade feministikonens teori till praktik och den sexuella frigörelsen var ett faktum. Det kvävande 'kvinnlighetsidealet', som utgör ett viktigt inslag i det franska kulturarvet, skulle bekämpas. Men överallt hade inte den feministiska medvetenheten nått. 'Feminister, ni är fula, ni är dåligt knullade, oknullbara', skrev författaren Jean Cau. Jean Lartéguy, tillika författare, betecknade feministerna som 'sterila och utsvultna, gräsliga, gamla, dåligt knullade, pensionerade filosofilärarinnor'.

Det politiska och kulturella etablissemanget pyrde av gammal antifeminism, sanktionerad av hundra års arbetarrörelse som underlåtit att göra upp, och förstärkt av Vichyregimens nationalrasist/sexistiska politik under ockupationsåren. Samt förstås, genom katolska kyrkan, av herren Gud instiftad.

För många har kanske Frankrike, mycket tack vare Simone de Beauvoir, framstått som ett profeministiskt land fastän det i verkligheten förhållit sig tvärtom. Groult var 1975 känd som bitsk journalist och älskad romanförfattare men tillhörde inte universitetsvärlden och åtnjöt därmed inte heller dess beskydd. Ändå vågade hon i Ainsi soit-elle ta sig ton: 'Vad tar det plötsligt åt kvinnorna? Se här hur de alla sätter igång och skriver böcker. Vad har de då att säga som är så viktigt?' frågade nyligen en av veckotidningarna som aldrig ställt sig frågan varför männen skriver och vad som efter två tusen år ännu skulle återstå för dem att säga!'

Genom att upprepa oförskämdheterna och med ett gapflabb skicka dem tillbaka rätt i fejan på avsändaren, får hon antifeminismen att framstå i ett löjets skimmer, men utan att förminska betydelsen av skadan som den åstadkommit: 'Det är god ton att ignorera eller nedvärdera feminister. Vem känner till deras historia? Feministrörelsen, som innefattar så många rörande gestalter, framstår ännu som en kamp ledd av gamla förträngda och av penisavund (denna fixa idé hos de freudianska psykoanalytikerna) plågade nuckor.'

Groult var i femtioårsåldern men deltog i kvinnorörelsen som nyväckt feminist. Den sena tidpunkten för uppvaknandet förklarar hon med att 'Man måste hinna läka från att vara född kvinna' och poängterar att det var arbetet med Ainsi soit-elle som gjorde henne till medveten feminist.

Läser man Ainsi soit-elle i dag, slås man av hur aktuell skriften tyvärr ännu är. Groult är inte purung men väl i takt med sin samtid. Hon representerar en feminism som är lätt för de flesta att ta till sig därför att den appellerar till vår grundläggande känsla för de mänskliga värdena och rättigheterna. I stället för att polarisera, bygger hon broar mellan kvinnor. Ainsi soit-elle är inget arbetarmanifest men Groult stödjer helhjärtat den nya rörelsen bland de unga kvinnorna i Frankrikes fattiga förorter.

Hon menar att vi aldrig kan ta några av kvinnorörelsens landvinningar för givna därför att 'En rättighet som inte används är en rättighet som dör'. De invecklade teorierna lämnar hon därhän och bidrar i stället med sin outtömliga entusiasm och hopp om framtiden: 'människans djupaste instinkt är inte att dominera, men att njuta'.