Fantomen i Hammarkullen
När världen blir för jobbig flyr Ruben in i en serievärld där han är fantomen och har alla egenskaper han saknar i verkligheten: han är stark, bestämd och beundrad. 'Hejdå fantomen' är en saga om hur det är att vara tio år.
Teater: Angereds Teatern
Pjäs: Hejdå Fantomen
Regissör: Manuel Cubas
Ruben är tio år och tycker han är stor nog för att slippa klä ut sig i boliviansk folkdräkt till Hammarkullenfestivalen. Men hans pappa är kassör i karnevalskommittén och vill gärna att Ruben ska ställa upp i tävlingen om karnevalens kung.
Det finns många Ruben känner att han måste imponera på, därför säger han till sina kompisar Mammad, Miriam och Titti att han inte alls ska klä ut sig, han ska ha en vanlig kostym på karnevalen. Det är svårt att säga om de verkligen tror honom, Ruben har nämligen lite svårt att hålla sig helt och hållet till sanningen. De retar honom och kallar honom 'om jag vill', eftersom han alltid kan göra precis allting 'om han vill'.
När saker och ting inte går riktigt Rubens väg, flyr han in i sin serievärld, där är han fantomen, de retande kompisarna är hans trogna följeslagare. Ärkefienden är Svenska 2 lärarinnan som 'är tjock och bara kan ge massa läxor'.
'Hejdå fantomen' är en skildring av hur det kan vara att vara tio. Sanningen i olika frågor, till exempel om flickor verkligen är antingen horor eller oskulder, serveras av den starkaste killen på gården och ifrågasätts inte. Om man inte är så stark är det lätt att ljuga och säga att man kan 'om man vill' och att man tränar judo litegranna i smyg. Och när det inte går flyr man in i en annan värld där man har alla egenskaper man saknar i den vanliga världen. Serievärlden blir en slags spegling av dem vuxenvärld som ska komma. Det som verkligen definierar tioårsåldern som pjäsen fångar är känslan av att egentligen vara stor och vuxen, bara det att resten av världen inte förstår det.
'Hejdå fantomen' är ingen helgjuten pjäs, storyn i sig känns lite svag och leder inte framåt. Det som räddar den är framförallt den fina skildringen av tioårsåldern, fiffiga scenografilösningar och skådespelarnas insatser. Scenen består av tre bildskärmar som i pjäsens inledning visar typiska förortshöghus. När Ruben flyr in i fantasivärlden visas samma hus, fast i tecknad form och på golvet syns en ljusbild av fantomens onda märke. Angeredsteatern är över huvud taget bra på scenlösningar.
Skådepelarna gör fina skildringar av tioåringar, alla fyra. Mest märks huvudrollsinnehavaren Omid Khansari som växlar mellan tönten Ruben och hårda fantomen. Det enda som kan invändas är att alla fyra när de spelar barn visar på ganska kraftiga tics, men för det mesta är det bara roligt. Allas tioåringar, kanske framförallt Bahador Foladis 'Mammad' och Josefin Petersons 'Titti' är ibland otroligt komiska.
