Edvard Munch (1863-1944) är lätt att förbinda med Skriet och med hans bilder av kvinnan som antingen oskuldsfull i vit klänning, eller farlig i röd, och med hans kärlekspar som pendlar mellan hjälplöshet och livsfarlig förening.

Att den bilden är ofullständig står klart med Modernas museets utställning av 150 verk, de flesta självporträtt. Ur dem kommer ett liv - från den självsäkre unge mannens bild av sig själv till de sista av enslingen på Ekely, som under sina nattvandringar plötsligt kunde möta sin spegelbild.

Edvard Munchs målade starka känslor, men balanserade dem ofta genom att måla sig själv i en miljö. Han sitter tillintetgjord på den ödsliga krogen med vinflaskan, eller vänder ansiktet från en fönsterutsikt som gett honom ångest, eller kommer in på ett kafé i överrock som gick han på en främmande planet. Munchs fångade det allmängiltiga. Han nöjde sig inte med att vara en av Oslobohemens upprorsmakare som bekämpade borgerligheten, utan tog bohemernas slagord på allvar: 'Du ska skriva ditt liv'. För Munch fungerade tesen och han synar existensen in i minsta detalj. Han vill reda ut allt. Själv skrev han att hans konst är självbekännelser, en radiotelegrafists nödrop från ett sjunkande fartyg.

I det sena 1800-talet gav tron på människans entydighet vika. Med Freud, Eiffeltornet, elektriciteten, boulevardernas folkliv, varuhusen, politiska och sociala spänningar och andra tecken på en inbrytande modernitet, krackelerade kyrka-kung-fosterland-

fadersarvet.

Även Edvard Munchs själ skulle krackelera. Reflekterande och viss om sin begåvning träder han emot oss i Självporträtt med cigarrett från 1895, en man som med ett stänk av magi i sinnet tycks behärska omgivningen. Men där finns en dualism mellan huvud och kropp. Han ser på oss med förnuftets blick, medan kroppen tonar in i en diffus bakgrund.

Edvard Munch mötte Tulla Larsen 1898. De levde tillsammans i några år, men 1902 tog det definitivt slut. Edvard Munch sköt sig under dramatiska omständigheter - i fingret. Han målade scenen i flera varianter, men formade om den till På operationsbordet, där hans blod samlas upp i ett kärl och en nyfiken folkmassa trängs i fönstret, och till Mordet på Marat, där han ligger naken på en säng sårad eller dödad av en falsk kvinna som står anklagad, naken mitt i bilden.

Edvard Munch var rädd för närheten. Han ansåg sig vara tvungen att välja mellan kärleken och arbetet. Dessutom hade han sjukdom i släkten. Och den som en gång upplevt kärleken, kunde aldrig göra det igen...

Han målade Självporträtt i helvetet 1903, en bild som visar att han även i helvetet ansåg sig behärska situationen. Men bilden röjer hans tudelning mellan kropp och själ, mellan känsla och förnuft. Hans ansikte pinas, medan kroppen på ett egendomligt sätt lämnas utanför.

Förhållandet med Tulla Larsen följde honom i åratal. Det hjälpte inte att han målade sig själv tillsammans med henne och sågade itu bilden. Han drack, fick ett sammanbrott och vårdades på en klinik i Köpenhamn. Långsamt återhämtade han sig. Han flyttade hem till Norge och köpte sedan gården Ekely 1916. Här intensifierar han sina studier av ensamheten. Han målar misslyckanden i sina relationer med kvinnor, sjukdomar som spanska sjukan (det finns ett fantastiskt porträtt han målade av sig själv tungt märkt av sjukdomen) och av åldrandet.

När han målar sig själv och sin modell som ett led i undersökningen av förhållandet mellan kvinna och man, dyker en fadersgestalt upp i rummet som ett tyst, skugglikt vittnesbörd om att ungdomens uppror inte kastade allt överbord. Han gör med måleriets hjälp sina sista, fruktlösa besök vid Oslobohemernas restaurangbord.

I det tysta kämpar han mot åldrandet. Han rätar på ryggen och står stolt vid vinterfönstret, men huvudet blir allt kalare, benen är krumma och blicken avslöjar hans tilltagande själsliga isolering. Han äter ett torskhuvud, tittar upp och ser att fiskens huvud är likt hans eget. Så söker han osentimentalt det mättade Ögonblicket, det ögonblick då hans förnuft inser vad känslorna vetat länge, då själ och kropp är i samklang, och dessa ögonblick blir in i det sista hans kanske märkligaste motiv.