Fast i sin egen idé
Teater Bhopa har funnit i tio år och under de åren varit Göteborgs främsta företrädare för nyskapande teater. Nu presenterar de 'Design & Terrorism', en pjäs om den nutida rädslan för att inte synas i mediabruset, samtidigt som rädslan för terrorattacker är ungefär lika stor. Som alltid med Bhopa är det en lysande idé. Men den här gången är själva storyn för tunn och osammanhängande.
Pjäs: Design & Terrorism
Teater: Teater Bhopa
Teater Bhopas senaste pjäs händer på många olika plan. I Foajén kan vi se Lars Arrhenius kortfilm 'Mannen utan kvaliteter', där vi följer ett liv i sammandrag symboliserat av informationsskyltar. Själva pjäsen börjar ute i baren där Pär Luttorp och Anna Wallander klädda som flygpersonal redogör för några av farorna som finns i vårt samhälle, misshandel och kärnkraftsolyckor. Sen är det dags att gå på cocktailparty inne i själva teaterlokalen och Nicolai Dunger spelar Piano och sjunger. Efter några stereomonologer om design och form uppmanas publiken av Torkel Pettersons röst att gå och sätta sig på stolarna och ett något mer traditionellt scenframträdande äger rum.
Temat för kvällen är hur terrorismen idag blivit ett varumärke i samma utsträckning som en designer, och hur designen, formen förtrycker oss. Det finns så mycket rädslor i samhället idag. I och med WTC-attacken blev västvärlden terroristmål för första gången sedan RAF:s 70-tal. Samtidigt finns det en nästan större rädsla över att inte synas. Rummet där Bhopas cocktailparty utspelas har vi alla varit i. Det är kalt och genomdesignat. En stilrenhet som i slutänden bara är tomhet fullsprängd av betydelse. Det handlar om att vara någon, att synas genom att äga föremål med rätt designerlabel.
Inget av detta är egentligen något nytt, det intressanta är snarast kombinationen av de två orden design och terrorism. Tomheten och rädslan i människors liv är redan bekant. Bhopas idé är intressant och ny. De har gjort ett storartat arbete tillsammans med andra konstnärer, designers, musiker och koreografer.
Tyvärr är det själva problemet med föreställningen. Jag funder länge på om det finns någon ironi som gått mig över huvudet. För 'Design & Terrorism' är en pjäs som har form, men egentligen inget innehåll. Det känns ibland mer som en installation än en teaterpjäs. Så på sätt och vis kan väl titeln i kombination med den genomarbetade estetiken ge en tankeställare. Men själva storyn är tunn och ganska intetsägande. Alla förflyttningar ger också ett virrigt och i slutänden störande intryck.
Idén bakom 'Design och Terrorism' bra, nära lysande. Det känns hur bra föreställningen skulle kunna vara, men den når inte fram. Bhopa ville för mycket och lyckades inte genomföra allting.
