-Jag talar med brytning och det betyder givetvis att jag tänker med en brytning.

Staceyann bjuder på sig själv och skämtar hela tiden i snacket mellan dikterna. Men samtidigt är hon så ärlig, berättar allvarligt om det som är svårt och jobbigt.

Dikterna handlar mycket om hur det är att leva som lesbisk. Men är inte enbart skrivna ur ett konfliktperspektiv, utan ofta raka och beskrivande. Mellansnacken är mer blandade i sitt tema, hon pratar om hur det var att växa upp som katolik på Jamaica, som för övrigt har världsrekord i antal kyrkor per capita, där Jesus finns överallt och är som en popstjärna. Eller som Staceyann uttrycker det:

- När jag växte upp var Jesus nästan som...gud...och jag har hört att han fortfarande är det i vissa cirklar.

Hon blandar hela tiden allvar med skämt, överdrifter med understatements och förutom att det är fruktansvärt roligt så går det rakt in i mig och berör, med sin ärlighet.

Staceyann har ett väldigt fysiskt sätt på scen, långt ifrån den högtidligt stillastående reciterande poeten. Hon börjar med att flytta undan micken för att kunna röra sig fritt. I vissa dikter hetsar hon upp sig till den mildra grad att hon far kors och tvärs på scenen. I många andra stampar hon takten och dansar till dikterna. Det finns en stark musikalitet i hennes poesi, inte minst i kvällens bästa dikt 'Jazz', där hon hyllar jazzkvinnorna, Billie, Nina, Ella.

Hon berättade att hon är väldigt populär i just Skandinavien, varför visste hon inte. Men det är uppenbart att det är så och var hon än är populär är det välförtjänt.