När den franska förorts- och kvinnorättsaktivisten Fadela Amara för ett par tag sedan besökte Stockholm i samband med den svenska utgivningen av hennes bok Varken hora eller kuvad, belyste hon genom en enkel liknelse en avgörande omständighet vad gäller kampen för jämställdhet i både Frankrike och Sverige. 'Feminismen är för oss som rea på NK, man har ändå inte råd att gå dit'. (Min översättning)

Under ett framträdande berättade hon om det våldsamma förtrycket av kvinnorna i Frankrikes fattiga och segregerade förorter och pekade på hur situationen förvärrats alltsedan 1980-talet, som en följd av att det franska samhällets rasism och arbetslöshet stärkt de patriarkala familjekulturerna. I dag styrs de ghettoliknande förorterna av gängens unga manliga medlemmar som ersatt det ekonomiska och politiska inflytande som samhället förväg- rar dem med kontroll över kvinnorna i sina bostadsområden. Religionens inflytande har ökat kraftigt och därmed har kvinnornas frihet ytterligare inskränkts. De som inte accepterar att leva kuvade under fäder, bröder och lokala gängledare straffas med horstämpling, våld och till och med döden.

Under de tiotals år som degenereringen av de franska förorterna pågått har den sexistiska kulturen slagit rötter och frodats i fred. De etablerade kvinnoorganisationerna domineras av kvinnor från medelklassen som sällan eller aldrig har besökt förorten. De kända feministerna reagerade aldrig på utvecklingen och vissa av dem ställde sig till och med tvekande inför den proteströrelse som Amara initierade. Fackföreningarna och de politiska partierna såg ingen orsak att agera och den utomparlamentariska vänstern hade fullt upp med annat. För tjejerna i förorten tillhör därför feminismen de fina salongerna och de diskussioner som förs där en annan värld.

Sverige är ett litet land där avståndet mellan folket och politikerna är mindre än på andra håll, men politikerna vill också inge oss känslan att vi skulle stå ännu närmare varandra än vad vi egentligen gör. I debatten om ett eventuellt feministparti vill förespråkarna gärna göra gällande att de har mandat att tala för den stora massan kvinnor, ungefär som om vi alla skulle tillhöra samma gigantiska systerskap. Men är det någon som hört 'elitfeministerna' mana till kamp för förorten? Och var fanns de egentligen under kommunalarbetarstrejken förra året, när landets allra mest lågbetalda och undertryckta kvinnor krävde sin rätt? De hävdar att kvinnoförtrycket inte har något att göra med vilken social klass man tillhör, utan enbart är ett strukturellt förtryck av gruppen kvinnor. Ändå ser man faktiskt de tydligaste bevisen på klasskillnader just inom den feministiska strömningen. De borgerliga ser inget strukturellt förtryck i samhället, bara individer som förtrycker individer, och de vill inte ha någon kollektiv kamp alls för jämställdhet. Välbetalda vänsterkvinnorna Schyman och Winberg vill straffa hela manskollektivet med en riktad skatt och Mona Sahlin trycker på kvotering som en av de viktigaste kvinnofrågorna.

När man kräver fler kvinnliga professorer och 50 procent kvinnor i bolagsstyrelserna, tjänar man saken på så vis att feminismen sätts på den politiska dagordningen. Men för de tjejer som hotas till livet därför att det vill leva ett liv i frihet, eller för de kvinnor som sliter för att få familjens ekonomi att gå ihop och ändå efter 40 år på arbetsmarknaden förfärat inser att de inte kommer att kunna leva på sin pension, ter sig nog elitfeministernas krav som ren lyx.