Staceyann tittar förundrat på Världskulturmuseets bildskärm som visar en Bob Marley film.

- Han var en stor människa, han lyckades få alla att tycka om honom. På så sätt fick han ut sitt budskap. Men är det inte konstigt att han som kämpade för alla mänskliga rättigheter utnyttjade kvinnor till höger och vänster?

I USA har Staceyann blivit lite av en kändis, utan att hon vet riktigt hur det gick till. Men det har inte förändrat hennes liv nämnvärt tycker hon. Hennes poesi följer fortfarande samma hårda linje där hon slår mot sexism, rasism, imperialism och homofobi.

-Den enda skillnaden nu är jag inte längre har privilegiet att hålla tyst. Jag kan inte klaga på mitt liv, jag får betalt för att resa runt världen och läsa upp mina dikter. Det är inte synd om mig och det ger mig ett ansvar att tala ut mot orättvisorna.

Trots sin kändisstatus märker hon hur arrangörerna i USA inte accepterar hela henne. Hon marknadsförs ibland som svart, ibland som lesbisk, jamaicansk, eller asiat (på grund av sin kinesiska pappa). Och beroende på hur hon marknadsförs så kommer det olika människor och lyssnar på hennes poesi. Men Staceyann låter sig inte nedslås av det.

- Det viktigaste är att definiera sig själv. Jag måste sova med mig själv varje natt, så jag måste se till att gilla den jag är. Det skulle vara omöjligt att fortsätta med poesin om jag lät arrangörerna definiera vem jag är.

Poesi är Staceyann Chins sätt att föra ut sitt politiska budskap. Men hon är ändå aktiv på andra plan, deltar i demonstrationer, worksshops och föreläsningar. Hennes engagemang utgår från hennes egen person, även om hon säger att hon känner sig tillhöra en rörelse, om än inte helt okomplicerat.

- Det är viktigt att vi inte romantiserar det vi gör och känner oss som ensamma krigare. Det finns en rörelse över hela världen, som spretar ut åt olika håll, men som driver ungefär samma frågor. Tyvärr så finns det ju också ett problem med en rörelse som kämpar mot institutionerna i samhället. Vad händer när rörelsen i sig blir institutionaliserad?

I slutänden betonar hon det personliga ansvaret.

- Det viktigaste är att vi lever på ett sätt som vi gillar. Vilka institutioner beblandar vi oss med och varför? Var köper vi våra skor? Vilka organisationer ger Sveriges regering pengar till och så vidare? Man får inte låta sig luras av orden. Bush är den person som oftast talar om frihet, men vem älskar friheten minst, frågar hon sig.

I Staceyanns poesi och även i det vardagliga talet finns en framträdande musikalitet. Hon talar fort och intensivt, ofta i oöversättliga, väldigt amerikanska ordvändningar, som när hon berättar om sin beundran för Alice Coltrane: 'She was one bad motherfucker, man!'.

Musiken spelar en stor roll i hennes liv och poesi. Mest lyssnar Staceyann på 'kvinnlig, lesbisk feministmusik', men också vad hon kallar 'soft whitey-music' som Jeff Buckley. Förut lyssnade hon mycket på Miles Davis, men hon har slutat med det.

- Efter jag fick reda på hur han förtryckte kvinnor kan jag inte uppskatta hans musik, oavsett hur underbar den är.

Bob Marley är dock undantagen, trots sin sexism.

- Han var exeptionell, givetvis med brister, men ändå exeptionell. Jag skulle gärna sätta mig och ta en drink med honom och bara prata, säger Staceyann Chin och läser en dikt om Bob Marleys blues för oss på Världskulturmuseets scengolv.