Artister: Martin McFaul, Andreas Chadien, Björn Kleinhenz.

Scen: Hagateatern

McFaul har mutat in ett musikaliskt område någonstans mellan Red House Painters och Jim o'Rourke. Han rev snabbt av sitt set men visade med några nya låtar att vi kan se fram mot ett spännande skivsläpp framöver.

"We've got nothing to loose, put on your dancing shoes", sjunger McFaul. Men inte är det någon i den sittande publiken som tar hans uppmaning att dansa på allvar. Det här är en typisk lugn mitten-i-veckanspelning med mysig och varm inramning. Problemet är att det kan bli lite väl sömnigt och att det krävs lite extra för att skapa en intim atmosfär.

Andreas Chadien går omedelbart till attack. Han tänjer och bänder på sina stämband likt en ung Dylan. Det är skevt och vibrerande, framfört med en slags otålighet som ger nerv och intensitet åt framförandet.

"Now it's happy time", sjungs i världens sorgligaste låt. Det är vemodigt så det förslår. Till Chadiens nästa spelning, City Sound på Pustervik, får vi hoppas på att han vågar bjuda lite mer på sig själv, lite mellansnack är inte fel.

Kvällens bästa framförande stod Björn Kleinheinz för. Personligt och uppkäftigt och framförallt roligt. Han tycker det finns för få låtar om riddare och därför får vi höra en. Han sjunger om ett besökt Skottland och att man kan bli lurad av ett elegant och pråligt yttre: Royal Russlin Bar visar sig vara ett riktigt sjabbigt hak.