Författare: Per Planhammar

Titel: Lyckliga människor

Förlag: Wahlström & Widstrand

Lyckliga människor handlar om Thomas och Laura som en gång trodde på kärleken och ett liv tillsammans. Nu har det gått femton år sedan dess och Laura är döende i cancer. Hon har begivit sig till ett kloster i Grekland för att finna frid och få möjlighet att göra upp med sitt liv och sina relationer.

Laura är författare, en hyllad sådan, och hon erkänner för sig själv att hon valt att leva genom fiktionen. Hennes liv och insikter, hela hennes person har hon valt att uttrycka i sina böcker. Detta för att hon tror att vi som människor ändå aldrig kan förstå varandra, att vi hela tiden strävar efter förståelse men att vi kommunicerar förbi varandra. Nu när hon närmar sig döden väljer hon att aldrig yttra ett ord mer. I stället gäller det att försöka följa tråden bakåt och med det skrivna ordets hjälp reda upp den härva av förbindelser som utgör hennes liv.

Genom brev till Thomas öppnar hon sig och för första gången talar hon till honom på riktigt. Hon känner trots allt att de hör samman, eller som hon skriver: "Vi kände inte varandra, men vi kände varandra bättre än vi kände någon annan"

Lyckliga människor är en brevroman. Thomas och Laura ger båda sin version av deras förhållande och varför deras kärlek inte höll. I breven ser vi två olika karaktärer utkristallisera sig. Thomas är läkare, pragmatisk och handlingskraftig realist medan Laura är den känsliga konstnärstypen, labil och drömmande visionär. Trots deras starka känslor för varandra verkar deras relation dömd. Thomas minns deras gemensamma läsning av Prousts På spaning efter den tid som flytt och nu, ensamma och övergivna, spanar de båda efter den kärlek som flytt.

Lyckliga människor blir till en existentialistisk roman som mer än kärleken handlar om sökandet efter mening i tillvaron. Eller som Lauras insikt lyder: "Det handlar om de små händelserna som formar en människa. Ett oväntat möte, ögonkast, gester, avsked eller bra och dåliga val, sådant man sällan lägger märke till när det inträffar men som sedan får ofantlig betydelse".

Laura val blev ensamheten. Hon försakade alla nära och kära för sitt skrivande. Hon ångrar inget men förstår att livet skulle ha tett sig annorlunda om hon stannat med Thomas. Hans val blev att snabbt gifta sig med en annan kvinna, skaffa barn och hus. Men lyckan uteblev och kvar blev endast en melankolisk och smärtsam insikt; var livet inte mer än så här.

Planhammar har skrivit en ambitiös och djuplodande roman. Ofta vackert och poetiskt, men stundtals störs jag av att språket ibland blir lite väl högtravande och överlastat. Formuleringar som "Våra liv är till bredden fyllda av allting som strömmar genom oss, var och en är slutgiltig och kanske också meningslös", känns närmast generande i sin pubertala banalitet.

Lyckliga människor. Ja, frågan är om Thomas och Laura skulle ha blivit lyckligare tillsammans. Det som gör dem lyckligare nu är att de äntligen börjar förstå varandra, att de äntligen når fram och kommunicerar med varandra. Att de kommit till insikten att det som tidigare förenade dem inte var kärlek, utan istället en paradoxal delad känsla av ensamhet. Eller som Laura uttrycker det: "Jag är en ensam människa, men inte ensam i den ensamheten."