Musikaliskt är La Vela Puerca en smältdegel. I grunden låter de förmodligen mest som ett latinamerikanskt punkband, men ett punkband som tillåtit sig att influeras av, och sväva ut i, ett flertal genrer. Ibland är influenserna väntade. Den lilla blåssektionen gör genom hela konserten ett mycket bra jobb och låter som om de lyssnat flitigt på tidig jamaicansk ska. Ibland bjuds publiken mer oväntade audiella inslag. De två gitarristerna turas om att köra solon, och där den ene överraskar den oinvigde lyssnaren genom att plötsligt slå an bluestoner går den andre ännu längre och får sin gitarr att hårdrockstjuta som ett gällt eko ifrån åttiotalets Los Angeles.

Det är inte påkallat, det är inte taktfullt, och det låter inte ens särskilt bra, men på något sätt får La Vela Puerca det hela att fungera. Stundtals känns de som ett syskonband till Sublime, fast med rötterna i en dammig pampas snarare än Kaliforniens konstbevattnade ökenklimat.

Förmodligen är det häri bandets styrka ligger, och även här den punkiga attityden är som tydligast. Det måste inte låta perfekt, det finns utrymme för improvisation och lekfullhet. La Vela Puerca är en utpräglad liveakt och spelglädjen är påtaglig. Det är på något sätt generöst, inbjudande och fullständigt fritt från pretentioner. Såväl musiken som scenframträdandet präglas av en okonstlad enkelhet som är tilltalande. Stundtals känns det som om konserten utspelar sig på ett fullsatt fotbollsstadium i Montevideo, några minuter från slutsignalen och med hemmalaget i ledning. Afrikanska trummor håller takten, publiken tycks aldrig tröttna på att studsa, och det är inte bara den spansktalande delen av den som sjunger med i refrängerna.

Konserten blir faktiskt bara bättre och bättre ju längre den håller på, och den håller på länge. La Vela Puerca behöver inte tjusas av en inställsam publik för att spela extranummer, och publiken är alltför glad och alltför medtagen för att formulera ett gemensamt krav på mer. Applåderna hinner över huvud taget inte tystna från det att bandet tar en kort paus tills det att de kliver på scen igen.

För ett kort ögonblick tycks det som om spelningen ska sluta stillsamt. Den ene av sångarna plockar fram ett munspel och sjunger lidelsefullt om hjärta och smärta, om ondskan och socialismen. Det är faktiskt riktigt vackert, men att låta sig luras vore naivt. Munspelet försvinner i ett crescendo av trummor, blås och sång liknande fotbollsramsor. När La Vela Puera slutligen kliver av scen är det varmt som i en bastu inne på Kägelbanan.