Det finns en romantisk föreställning om motstånd. Det är stort, man utmanar övermakten och sen dör man, som Che Guevara. Men Diana Mulinari är inte intresserad av den sortens motstånd. I sitt arbete som sociolog har hon studerat det hon kallar smetigt motstånd. Det är det motstånd som krävs varje dag, av underordnade grupper i samhället. Hon har studerat kvinnor i tredje världen, invandrare i LO och ungdomar. Hennes föredrag är väldigt levande och språket målande. Det är så långt från en torr, akademisk föreläsning man kan komma.

Mulinaris första forskningsprojekt var en studie av mödrar som organiserade sig i den sandinistiska revolutionen i Nicaragua. Det kom sig av att hon tyckte att vissa svenska feminister såg ner på den kamp som fördes av kvinnor i tredje världen.

- Det var som att de menade att kvinnorna i tredje världen bara organiserade sig och kämpade för att de var tvungna, för överlevnadens skull.

Kvinnorna hon mötte både stödde och kritiserade revolutionen. Studien visade att det i kvinnornas vardagskamp fanns politiska och moraliska val om hur de ville leva.

- Man behöver inte social standard, som en trea i centrala Göteborg, för att tänka stora tankar. Det är bara fördomar, baserade på västerländsk etnocentrism, säger Mulinari.

Det hon såg som talande i kvinnornas kamp var att de levde 'mitt i världen'. De distanserade sig inte från vardagen för att tänka stora tankar, utan de tog hand om sina barn och skötte sina sysslor. Det menar hon skiljer sig från 'stora revolutionärers' situation.

- När Malcolm X stod och höll tal, kom hans barn inte fram och frågade 'Malcolm, vet du var mina strumpor är?', säger hon och får publiken att skratta.

Mulinari iakttog samma fenomen i en studie hon gjorde om etnicitet i LO. Även där kunde hon se hur mycket arbete det vardagliga motståndet krävde för människor i underordnade grupper. Reaktionen hon och hennes kollega mötte från LO:s sida var: 'jaha, ni vill göra en studie om den svenska fackföreningsrörelsen OCH invandrare'. Detta trots att LO är Sveriges största invandrarorganisation. Människorna i studien berättade om hur de systematiskt osynliggörs i sitt fackliga arbete.

- Man osynliggör en grupp som vill göra motstånd genom att säga att de inte förstår. De vet inte hur det går till i Sverige. Om man gör en viss typ av motstånd, till exempel strejkar vilt, är man inte svensk. Trots att det förekommer vilda strejker i Sverige, säger Mulinari.

I studien gjorde man också en genomgång av LO:s interntidningar. Bilden som kom fram var att fackföreningsrörelsen tycker att det kanske inte är så bra i Sverige, men att det i alla fall är bättre än utomlands.

- Det gör också att om en icke-svensk kritiserar något i Sverige så kritiserar han eller hon hela Sverige. Mina informanter berättar att det enda sättet för dem att få fram sina

idéer var att låta en svensk föra fram dem. Det är skrämmande.

Hon fascineras över hur icke-svenskarna orkar fortsätta det fackliga arbetet.

- Det krävs en otrolig mängd arbete för att orka delta i motståndet om man tillhör en underordnad grupp. Man kan inte ens lita på att få stöd från medlemmarna i den egna organisationen, avslutar Diana Mulinari.