Sverige är i topp vad gäller jämn könsfördelning i riksdagen. Men med kvinnlig representation följer inte automatiskt verkligt inflytande. Sex av tio kvinnliga riksdagsledamöter säger också att de upplevt sig förtryckta på grund av sitt kön. En överväldigande majoritet av ledamöterna anser även att riksdagens manliga struktur fortfarande är stark. Bland annat med anledning av detta bildades en arbetsgrupp skall verka för en jämställd riksdag. Den har nu presenterat en rapport där de ger femton recept för en jämställd riksdag. Recept som att dela ut Statistiska centralbyråns 'På tal om kvinnor och män' till ledamöterna, och utformandet av ett jämställdhetsprogram som ska utvärderas och godkännas av riksdagsstyrelsen varje mandatperiod.

- Vi vill belysa den jämställdhet som handlar om kvinnors inflytande, sade arbetsgruppens ledare Gunilla Upmark, kanslichef i arbetsmarknadsutskottet.

Samtidigt lyser utredningar av riksdagens manliga strukturer med sin frånvaro. Doktorand Lenita Freidenvall från Stockholms universitet menade att forskning om riksdagen som arbetsplats är sällsynt och efterfrågade fler undersökningar kring detta.

För att utreda riksdagen som arbetsplats har doktor Shirin Ahlbäck Öberg från Örebros universitet och docent Lena Wängnerud från Göteborgs universitet studerat varför riksdagsledamöter väljer att hoppa av sitt uppdrag. Det visade sig att klass och ålder, tillsammans med kön, har betydelse. De flesta som frivilligt lämnat uppdraget var unga, från en storstad och med tjänstemannabakgrund. Anledningarna till att de valt att lämna riksdagen såg dock olika ut.

- Männen menade att de inte hade tillräckligt med inflytande, medan kvinnorna sade att riksdagen inte var rätt forum för dem, berättade Lena Wängnerud.

Detta gavs inte något ytterligare utrymme. Dock påpekade Shirin Ahlbäck Öberg att hon, som kvinna av medellängd, knappt kunde se publiken över talarstolen som vare sig gick att höja eller sänka. Det fick gå ändå.

Att jämställdhet inte skapar sig själv eller är en generationsfråga poängterades av alla forskare. Lena Wängnerud menade att det i synnerhet är yttre tryck som ger resultat. Som exempelvis Rödstrumporna 1994 eller hoten om kvotering till styrelseposter i näringslivet som orsakat en hetsig debatt.

Paneldebatten i förstakammarsalen var dock lam. Anna Wahl, forskare i genusfrågor och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm, och Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid universitetet i Göteborg, saknades. Den senares återbud fick historikern Ann-Sofie Ohlander att skämta om att hon nu skulle få ägna sig åt att vara mindre provocerande.

Den snälla debatten fick riksdagsledamoten Matilda Ernkrans att reagera.

- Ett genusperspektiv behövs på riksdagen! Hur skaffar sig kvinnor inflytande? Har kvinnor 'blivit män' för att få makt? Är vi inte jämställda här - vilken syn har vi då på jämställdhet och demokrati i övriga samhället? utropade Ernkrans engagerat.

Bland de få övriga riksdagsledamöter som deltog i seminariet tycktes frågan om de enskilda partiernas genusperspektiv vara av större intresse. Den underliggande andemening syntes vara att 'inom vårt parti är vi faktiskt jämställda'.

Jämställdhet tycks alltid vara någon annans ansvar.