Det är några år sedan Calle Olsson blev medlem i Bear Quartet. På albumet My War kändes det som Olsson medförde vitalitet och nya influenser. Somliga kanske minns deras omskrivna Hultsfredsspelning när Calle Olsson ensam framförde What I Hate, det monumentala inledningsspåret från My War, under hela 40 minuter. De övriga i bandet dök aldrig upp.

Samma punkiga anda kännetecknar Paddington Distortion Combo. The sun is down and the sky is grey är ett småskaligt album som är laddat med stora känslor.

Första låten, Put things, slår an attityden. Ett över 17 minuter långt utforskande av en enkel melodislinga där en förvirrad Olsson muttrar texten som går ungefär: 'The way you put things when your"re drinking. That"s the way I put things when I"m thinking'.

Typiskt är de enkla låtkonstruktionerna; det monotona beatet, de enkla syntslingorna som långsamt lyfter mot högre höjder. Klaus Dinger, från Neu och La Dusseldorf, känns som en given inspirationskälla. Trots att Olsson är från lilla värmländska Kil, och numera bor i Stockholm, ekar det av Göteborg i Paddington DC: s musik. Här finns Tough Alliance uppkäftighet, falsksång a"la Embassy och underbara teenage-angstkänslor som bara Broder Daniel kan överträffa.

När jag åkte spårvagn senast stod en ung poptjej med svartfärgat hår och hängde längst bak i vagnen. Hon stod och lyssnade på freestyle. På hennes bleka arm var texten 'Looking so good but feeling so sad' tatuerad. Jag vet inte om tatueringar är nåt för Calle Olsson han verkar gilla broderier mer. Om man vecklar upp bookleten föreställer baksidan ett gammeldags broderi som brukar prydas med texter som Hem ljuva hem. På det här står det istället Självhat.