På en sida i Vårdcentralen Fontanellen ses en uttryckslös och välkammad Alf Svensson bli avsugen av en liten flicka. Ovanför hans huvud står med spretig skrivmaskinstext:

vet du

att din dotter

suger kuk på hennes & mauritz?

men ta det lugnt

det är ingen fara

hon får okej betalt

Lukas Moodysson chockerar knappast längre. Snarare riskerar han att fastna i ett manér som mer irriterar än upplyser. Frågan är om han också inte uppfattas som lika moraliserande som gode Alf Svensson.

Vårdcentralen Fontanellen är en bok med ord och bilder av Lukas och Coco Moodysson. Teckningarna och texterna präglas av en naivistisk ton, som om världen betraktades med barnets blick. Det är ett dystert och grått samhälle som målas upp. Ett avancerat samhällsbygge som i sin framgångsiver har tappat kontrollen över de mest grundläggande funktionerna; att ta hand om dess medborgare. Innehållet känns igen från Lukas Moodyssons långdikt Vad gör jag här? Även här sätts politik, populärkultur, moral och etik under luppen. Formmässigt känns dikterna här mer fragmentariska och hallucinatoriska. När allt faller på plats skapas en ödslig och suggestiv stämning som i starkt understöds av Coco Moodyssons uttrycksfulla och personliga teckningar.

Det finns stundtals en moraliserande och didaktisk ton i Vårdcentralen Fontanellen. Skärskådandet av nutidssamhället känns tyvärr bara trött och fantasilöst. Kommer istället att tänka på Skatteverkets reklamfilm som visar en genomsunkig betongförort där några ungdomar tar sina cyklar till en övervuxen fotbollsplan. Så blir det när ingen betalar skatt är budskapet. Det är lite samma duktiga och förnumstiga attityd som präglar Vårdcentralen Fontanellen. Moodysson skriver om ett Sverige utan känsel, där vi ligger som ännu inte avlidna lik och matas intravenöst automatiskt med vår egen avföring. Knappast någon subtil samhällskritik.

Roligare är det när lekfullheten tar över. Som när tv-kocken Stina porträtteras: 'Du är så glad och oförstörd. Du är så oneurotisk i sängen. Du har så stor pepparkvarn. Du har så snygga tröjor. Jag önskar jag vore du.'

Eller som korta energiska utfall: 'Tror du Osmo Vallo fällde många tårar för poliserna som fick stryk i Göteborg?'

Ett genomgående tema är transformationen; från nyfödd och oförstörd till fånge i ett människofientligt system. Att vi hela tiden känner av det fladdrande glapp mellan den du en gång var och den du en gång blir.

Kanske krävs det för att vi åter ska bli mänskliga att vi borrar upp ett hål just där fontanellen en gång var öppen som ett öga mot himlen.