Göteborgs Fria

Debut som lovar (lite för) mycket

Det börjar ju så bra. Öppningsspåret 'Mornings Eleven' är skivans tveklöst bästa låt med sina oväntade tempoväxlingar, finurliga banjofigurer och medryckande melodier. Sammanbundna av den inledande elgitarrens, först smygande och sedan stegrade, återkommande och taktfasta komp. Det följs upp fint i spår nummer två, singeln 'Forever Lost', som också den spritter riktigt bra.

Musik

Titel: The Magic Numbers

Artist: The Magic Numbers

Bolag: Heavenly/EMI

Sedan börjar det dala lite. Med betoning på lite. Men jag tycker inte att den kritikerhyllade kvartetten lyckas lika bra i sina långsammare halvtempolåtar. Ett par fina ballader finns med på plattan - 'I See You, You See Me' är ett lysande exempel, 'Wheels On Fire' likaså - men det finns också flera mindre lyckade. Och så de där sångerna som hamnar mittemellan ballad och popdänga som inte fungerar för mig. Av någon anledning är alla upptempolåtarna samlade på plattans första halva, vilket gör att den andra känns seg och skivans sammanlagda sextiotvå minuter som väl många.

Men visst är det en lovande debut de engelskbaserade syskonparen, Stodart och Gannon, satt samman.

Låtskrivaren, sångaren och gitarristen, tillika banjospelaren och pianisten, Romeo Stodart har en klar begåvning som låtmakare. Med influenser som Mamas & Papas och Lovin" Spoonful skriver han sånger där de harmonierna och stämsången är viktiga beståndsdelar - hans egen syster Michelle (basist och keyboardist) och den andra kvinnliga medlemmen, Angela Gannon (munspelare och percussionist), lägger stämmorna med den äran och alla tre rösterna harmoniserar mycket väl med varandra. Kompositionerna är ovanliga och består ofta av partier som är mycket olika varandra. Det är bara det att den dynamiken inte är uteslutande positiv, eftersom det ibland är så att man bara fastnar för en viss del av helheten. Som när avslutande 'Hymn For Her' efter drygt tre och en halv minut helt byter sin dittills sömnframkallande karaktär i och med sitt synnerligen effektiva stick, till exempel.

Hur som helst - det här är gruppens första platta. Och med tanke på att den har ett tämligen eget sound och sånger som inte liknar någonting annat som finns på radiostationernas a-listor lär vi få höra mer av den. Även om debutskivans andra hälft inte riktigt håller vad den första lovar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

För människan i musiken

”Ett dramatiskt verk av rang”. Så beskriver sångaren Christopher Sander från Ingenting plattan Tomhet, idel tomhet som utkom i veckan. ”Jag vill bara att musiken ska kännas innerlig och ärlig och jag antar att jag skapar musik efter de preferenserna”, säger han.

Årets bästa plattor

Lasse Franck tipsar om sina absoluta favoriter från musikåret 2008 som bjöd på många fullträffar. En liveplatta av John Mayer gör honom grön av avund och Pelle Osslers ödesmättade Ett brus vill inte lämna skallen.

Fria.Nu

Äntligen nytt från The Cult

Som alltid när The Cult släpper ett nytt album skiljer det sig en hel del från det senast släppta. Den här gången råare och kargare rock än tidigare, och det mesta är faktiskt riktigt bra.

Drömskt och välspelat

Krantz debutplatta passar bra att söva småbarn med. Och det är ett positivt omdöme: Krantzs musik erbjuder en möjlighet att fly vardagen eller få en stunds sällsam avkoppling.

© 2026 Stockholms Fria