I Stockholms Fria Tidning från den 20 augusti gav Ivar Andersen på nästan en hel sida av för mig obegripliga skäl ett högt betyg åt hasch..., förlåt, reggaefestivalen i Uppsala.

Den rika förekomsten av knark bland 'firarna' borde inte ha kommit som något större överraskning, vare sig för dig, arrangörerna, polisen eller Uppsala kommun. Den nära kopplingen mellan reggae och narkotika av olika slag och droger i form av alkohol är väl känd och etablerad sedan decennier tillbaka.

I det avseendet har Ivar Andersen alldeles rätt i sin ingress - 'festivalen' är inte riktigt som alla andra. Kanske avser han knarket bland gästerna. I så fall kan jag bara hålla med. Hultsfredsfestivalen framstår säkert som en blekare och tamare kopia av haschpartajet i Uppsala. Men är det eftersträvansvärt? Knappast.

Men hans attityd i texten är att bruket av droger inte är något att oja sig över. Det visar exempelvis hans nedlåtande formuleringar om arbetet mot användningen av knark och alkohol på den här så kallade festivalen. Skulle de ideella insatserna vara sämre enbart av det faktum att några medlemmar från Livets ord engagerar sig i arbetet? Och om han verkligen menar det - på vilket sätt är det fel att så här ge sitt personliga bidrag mot drogkulturen och för ett värdigare liv?

Detta förtäljer hans artikel inget om. I sedvanlig och fördomsfull stil för de religiösa analfabeterna i kultur- och medieetablissemanget används samfundsnamnet Livets ord som ett slags tillhygge. Bara blotta namnet ska få läsarna att få kalla kårar längs ryggraden och ta parti för drogkultur framför en drogfri kultur och ett drogfritt liv.

Jag har själv aldrig engagerat mig i den församlingen. Men som troende vet jag ändå så pass mycket att kristen tro kan förvandla människor i grunden. Däri ligger även befrielsen från droger av alla slag. Därför vet jag också att din beskrivning bygger på fördomar och bristande kunskaper om kristen tro.

Istället för att racka ner på människor som av hela sitt hjärta och av ett ideellt engagemang vill bidra till att minska den sociala misären, borde du tacksamt notera det här engagemanget och ge ditt starka bifall till det. Men då finns kanske risken för att 'Uppsala reggaefestival' dör ut så småningom.

Dessutom kan man undra varför den här 'fria' tidningen indirekt ska hylla drogkulturen på det här sättet. Vore det inte bättre att satsa tryckfärg, papper och arbetstid på festivaler med en föredömlig prägel? Varje sommar anordnas till exempelvis jättestora festivaler med kristna förtecken. Men det 'lämpar' sig kanske inte för er tänkta publik?

Med fromma önskningar om en mer nyanserad skildring av kristna engagemang mot drogerna i vårt samhälle tackar jag nu för mig.

Bengt Johansson

Ivar Andersen svarar Bengt Johansson:

Det är med viss bedrövelse jag läser din ganska hätska reaktion på min artikel om reggaefestivalen i Uppsala. Jag har inte hyllat drogkulturen. Inte heller har jag gått till angrepp mot kristendomen som helhet. Jag har skrivit att det skulle vara missvisande att reducera festivalen till en pundarkvart, samt att det var ironiskt att just Livets ord i detta sammanhang samarbetade med socialtjänsten.

Cannabis förekom relativt sett inte i några större kvantiteter på festivalen. Uppfattningen att reggaefestivalen är en tillställning av och för haschrökare är en missvisande bild som har spridits av polisen och det var den bilden jag ville nyansera med min artikel. Polisen sa att det var fullt möjligt för vem som helst att inhandla narkotika på området. Trots det lyckades man inte gripa några langare. När det gäller Livets ord vidhåller jag att det är ironiskt att de tilläts samarbeta med socialtjänsten. Festivalen hade som bekant föregåtts av kontroverser rörande homofobiska artisters medverkan, vilket resulterade i att dessa belades med munkavle. Emellertid tillhör Livets ord inte heller de mest homovänliga grupperna i samhället, vilket inte minst framkom då jag samtalade med deras frivilliga på festivalområdet.

De enda värderande omdömen jag egentligen fällde rörde de artister som spelade.

Ivar Andersen