Kenyanerna får nu förlita sig på att den nya samlingsregeringen – den största regeringen i landets historia, bestående av runt 90 ministrar och viceministrar – ska få landet att åter resa sig efter våldsvågen i samband med valet i slutet av förra året.

Efter anklagelser om valfusk drabbades landet av kravaller som ledde till fler än 1 000 kenyaners död. Hundratusentals människor tvingades på flykt undan våldet, som underblåstes av gamla konflikter som bottnar i etniska och ekonomiska motsättningar.

Den nya samlingsregeringen består av medlemmar av president Mwai Kibakis Party of national unity (PNU) och Raila Odingas Orange democratic movement (ODM). Odinga, som efter valet anklagade Kibaki för valfusk, är nu premiärminister.

Kibaki, som blivit kvar vid presidentposten, och Odinga kom i slutet av februari överens om att bilda en gemensam regering, i samband med de krissamtal som leddes av FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan.

Till en början kom parterna överens om att ministerposterna skulle delas lika mellan partierna, men Kibakis parti har nu fått behålla kontrollen över de tyngsta departementen. Detta har fått en del bedömare att uttrycka oro över att Odingas parti med tiden ska överge samarbetet.

Författaren och analytikern Peter Ombui menar att Kibakis parti varit arrogant genom att fortsätta hävda att de vann det omdiskuterade valet – och med hänvisning till detta krävt flera av de viktigaste ministerposterna.

– Men Odinga räddade landet från undergång, och ur den aspekten är han den stora vinnaren, säger Ombui.

Deborah Okumu, ordförande för organisationen Kenya women’s political caucus, menar dock att Odingas parti ODM fortfarande har stora möjligheter att påverka regeringens politik.

– Jag anser inte att Odinga är förloraren, även om det är uppfattningen bland hans anhängare. Om hans folk tar sig an sina ministerposter med iver så kan de omvandla departementen och öka deras makt, säger hon till IPS.

Många kenyaner minns dock alltför väl hur samarbeten mellan Kibaki och Odinga tidigare har misslyckats. Inför valet år 2002 ställde sig Odinga bakom Kibakis koalition, enligt rapporter med löfte om att han skulle få premiärministerposten. Men samarbetet sprack.

Kritiker vänder sig också mot storleken på den nya regeringen, och de stora kostnader detta medför. Med 42 ministrar, alla viceministrar och all övrig personal inräknad så kommer löne- och kringkostnaderna att bli mycket höga för statsapparaten. Detta i ett land där 23 procent av befolkningen tvingas överleva på mindre än en dollar om dagen och nästan 60 procent tjänar mindre än två dollar om dagen.

De senaste veckorna har det dock varit osäkert om någon samlingsregering ens skulle bli möjlig eftersom de rivaliserande partierna stridit hårt om ministerposterna och andra frågor. Det har samtidigt funnits en oro över att våldet skulle bryta ut i landet igen. Men till sist kom parterna överens om samlingsregeringens utformning.

– Vi har varit i helvetet och återvänt. Vi får aldrig mer i vår historia återvända dit, vi måste bevara vår heder och förbli enade, sade Odinga i ett uttalande efter att ha svurits in som premiärminister.

Vid ceremonin deltog en lång rad afrikanska regeringschefer samt medlaren Kofi Annan, som sade att det allra viktigaste just nu var att Kenya äntligen fått en ny regering.

För regeringen väntar en rad akuta frågor, däribland att se till att de som tvingades fly undan våldet i samband med valet kan återvända till sina hem. På längre sikt måste man också komma överens om en ny konstitution, samt se till att hantera de sociala orättvisorna i landet – i synnerhet när det gäller rätten till jordbruksmarker. b