Vem bestämmer över naturvården i skogen? Vem bestämmer avverkningarnas omfattning? Vem bestämmer hur mycket av den gamla skogen som ska bli kvar, den som vi en gång lärde oss kalla skog?

En sak är säker: Det är inte vanligt folk som bestämmer. Alla som har försökt att hejda avverkningen av en fin skog vet att det är markägaren som bestämmer, ett bolag, en enskild person, kyrkan et cetera.

I sällsynta fall, när Länsstyrelsen har pengar och naturvärdena är höga, kan myndigheten gå in och bestämma att reservat ska bildas och markägaren ersättas ekonomiskt. Men nästan alltid är det markägaren som bestämmer och markägaren uppfattar inte alltid de andra värden som skogen kan ha, utom avverkningsnettot.

Om markägaren är ett skogsbolag finns det lokala förvaltare, bevakningsledare, planerare et cetera som planerar avverkningarna. Men råder de verkligen över sitt eget arbete? Kan de välja att avverka eller inte avverka en gammal skog med höga naturvärden?

Är det kanske skogschefen i bolaget som bestämmer vad och hur mycket som ska avverkas? Det är kanske bolagsstyrelsen som har den verkliga makten över avverkningsvolymer, långsiktig hushållning och naturvård?

Nej, man måste kika in i den för vanligt folk främmande värld som kallas finansvärlden för att få svar på frågan: Vem bestämmer över naturvården i skogen?

Ett exempel såg man i Dagens Industri den 6 april 2005: 'Ägare sågar SCA-chefen. Finansmannen Mats Qviberg har tappat tålamodet med SCA:s fallande börskurs och svaga resultat. Han har inget förtroende kvar för VD Jan Åström.' Qviberg vill stycka bolaget och börsnotera tre separata bolag. SCA-ledningen och Jan Åström 'jobbar febrilt på att vända den nedåtgående trenden'.

Vad ska man tro om dessa nyheters effekt på tankarna i huvudet på skogschefen, på naturvårdschefen, på bevakningsledaren eller planeraren? Blir det lättare att avstå från att avverka ett virkesrikt bestånd med höga naturvärden?

Det är lätt att ana vad som egentligen styr utnyttjandet av skogen. Det är inte långsiktighet, hushållning eller naturvård, utan industrins virkesbehov och ägarnas krav på 'resultat', vilket är detsamma som vinst, krav på avkastning på det kapital man har satsat.

De enskilda personer som äger skog, småskogsbrukarna, har större handlingsfrihet, men industrins virkesjakt påverkar dem i samma riktning, och även en del av dem kan se skogen som huvudsakligen en penningplacering.

Skogen behöver en hushållningsplan för att hindra att dess naturvärden och sociala värden undermineras. Gammelskogen behöver stärkt skydd.

Skydda Skogen.

Michael Andersson, Örebro

Ingvar Arvidsson, Bengtsfors

Sten Björklund, Valbo

Kent Boström, Lidköping

Leif Danielson, Alafors

Anders Delin, Järbo

Anna Froster, Stockholm

Jonny Hallman, Gunnarsbyn

Zara Hallman, Gunnarsbyn

AnneMarie Helmersson, Öje

Bertil Helmersson, Öje

Linnea Helmersson, Härnösand

Stig-Olof Holm, Umeå

Anders Janols, Tuna-Hästberg

Kjell Jansson, Söderhamn

Sebastian Kirppu, Malung

Björn Mildh, Piteå

Per-Erik Mukka, Kiruna

Bernt-Erik Nordenström, Sorsele

Joakim Pihlstrand-Trulp,

Saltsjö-Boo

Staffan Sjöberg, Sorsele

Hans-Peter Strand, Kiruna

Hans Sundström, Härnösand

Jennie Swedén, Stockholm

Peter Turander, Orsa

Maria Winger, Östersund