Pjäshandlingen uppstår när tre gudar nedstiger till jorden och ur samtalet med vattenförsäljaren Wang lyckas finna en god människa att följa, den prostituerade unga kvinnan Shen Te. Hon erbjuder dem rum för natten, de betalar henne så bra att hon kan köpa en tobaksaffär. Men svårigheterna att vara så god som hon önskar bara ökar i konflikt med snikna hyresvärdar, välvilliga men tvetydiga affärsmän och fattiga grannar.

När hon förälskar sig i den unge flygaren, Yang Sun, och genom lån finansierar hans drömmar tvingas hon till slut skapa sin raka motsats i en kusin, den kylige affärsmannen Shui Ta. Iklädd mask och grå kostym försöker hon hålla ihop det känslomässiga och ekonomiska livet för att med klokhet på sikt söka förena kärlekens irrvägar.

Sossnas uppsättning är brett anlagd, rolig och kärleksfull långt in i enskilda detaljer. Ett djupt dike med gråsmutsigt vatten skiljer scenrummet från salongen och ger rejält spelrum innanför en orientalisk ram av bambu i broar och komplext byggda pelarväggar. En vridscen skruvar effektivt fram Brechts kärva moralitet genom en mångfald av möten, lyhört ackompanjerade av Martin Nilssons slagverksrytmer från scenens sida. Här återfinns verkligen inte mycket av dramatikerns föreskrivna förfrämligande realism; snarare fylls scenens rum av människor vars fram - och baksidor inbjuder till igenkännande varma skratt.

Maria Grahn, Per Johansson, Niclas Fransson, Hans Brorson och Helén Jonsson stöttar med finessrikt ensemblespel Åsa Nordin Karlssons raka och innerliga tolkning av Shen Te och hennes drivande manlige motsvarighet. Rolf Sossnas uppsättning är sprudlande vital och oavbrutet underhållande i en skickligt förtätad mix mellan kinesisk knapphet och mångbottnad mänsklig utlevelse. Maria Grahn och Per Johansson lyckas med sina humoristiskt gestaltade tolkningar förhöja speltemperaturen åtskilligt. Det gör också Niclas Fransson i en vacker dubblering mellan en av gudarna och den charmigt svekfulle flygaren Yang Sun. Med rörande styrka lyfter skådespelaren nästan filmiskt fram ansiktets finstilta nyanser i spelet mellan rollens uppriktiga kärlek och dess småningom alltmer lögnaktigt förvridna drag.

Men det är en ren fröjd att se Per Johansson som den förälskade barberaren Shu Fu; skådespelarens milda bjudande timing öppnar rollen och släpper i ett magiskt ögonblick in oss i figurens sneda världsbild. Maria Grahn förmedlar något liknande i fyra fantasifullt skildrade blodfullt komiska kvinnoroller, inte minst som den lätt bedagade Fru Shin.

Dessa utsökta skådespelarinsatser förmedlar, tillsammans med det förenklade, väl sammanhållna spelet mellan vattenförsäljare och matthandlerskor, snickare och arbetslösa, en väsentlig del av föreställningens grundläggande tes, att mellan viljan till godhet och dess förverkligande också visa på de förbindelser som sammanflätar vars och ens personliga öde med samhället i stort.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen