Mycket är sig likt. "Pain and suffering in various tempos" står det på skivomslagets baksida, vilket känns som onödig information. Det är väl det som Depeche Mode utforskat på de flesta av sina senare album. Och i en intervju i DN förklarar Martin Gore att han har svårt att skriva lyckliga låtar. "Om jag verkar lycklig utåt sett så beror det på att jag försöker vara social. Jag menar inte att livet är skit. Jag är väldigt tacksam för allt jag har. Men alla har sina problem och om man inte har några problem skapar man dem."

Själv ligger han tydligen i skilsmässa och Dave Gahans problem är väl att överhuvudtaget hålla sig borta från allt vad droger innebär. Det är väl bara helyllekillen Andy Fletcher som inte deklarerat sina problem utåt.

Första hälften av Playing The Angel är chockerande bra. A Pain That I'm Used To är stenhård, likaså Join The Revelator, som låter som en korsning mellan Silverbullit och Primal Scream (Screamadelica) med en underbar gospelrefräng, och singeln Precious funkar även den och låter som bara Depeche Mode kan. Ljudbilden är något förändrad vilket för tankarna till gamla Depeche-tider; de analoga syntarna får större utrymme och gör faktiskt att bandet känns uppdaterat.

Efter 25 år som band stiger Dave Gahan fram som låtskrivare och bidrar med tre bidrag och alla tre höjer sig över hans medelmåttiga soloalbum Paper Monsters, vilket kanske inte säger så mycket. Suffer Well är den som funkar bäst med sin klassiska Depeche Mode-stämningar. Gahans styrka är dock fortfarande hans otroligt starka och egna röst vilken gör sig bäst just i de hårdare och snabbare låtarna.

Men efter ett tag faller Depeche Mode in i gamla gothballadfåran och då tröttnar åtminstone jag. Depeche Mode visar ändå att de fortfarande kan även om orken tryter halvvägs.