Regissören Kore-eda har inspirerats av en verklig händelse där fyra övergivna barn levde helt utanför samhället. Först när den yngsta dog uppdagades situationen och barnen kunde få hjälp.

Barnen som inte fanns är dock ingen helvetesskildring. Kore-eda är mer intresserad av att visa den mänskliga sidan i tragedin; värmen, kärleken och solidariteten mellan barnen gör dem till en stark familj trots avsaknaden av föräldrar.

Men det är en smärtsam film där barnens förhållande till den egoistiska modern är bräckligt och byggt enbart på små stunder av närhet och tillit. Mestadels är modern borta och arbetar, som åskådare är man i barnens situation, och man vet inte när hon kan tänkas att dyka upp. Osäkerheten och nyckfullheten hos modern har tidigt gjort att barnen och äldste sonen Akira tagit ett stort ansvar och oftast är det de som tar hand om modern när hon kommer hem sent på kvällarna.

När barnen så småningom blir övergivna av modern börjar en långsam och plågsam resa mot sönderfallet.

Den moderna staden med slående höghus, kommers och människor överallt blir i Barnen som inte fanns också en stark bild av modernitetens baksida. Trots alla människor i barnens närhet är det ingen som märker hur de gradvis förvandlas och blir till gatans barn.

Kore-edas film är imponerande. Den filmiska gestaltningen är perfekt, från minsta detalj till det bländande skådespeleriet.

Gå och se Barnen som inte fanns. Det är en plågsamt vacker film.