Sammanblandningen av det personliga och självbiografiska har alltid gått hand i hand med fiktionen i Evanders böcker. Så också i I min ungdom speglade jag mig ofta, hans trettiotredje bok. Den kan ses som en pendang till hans sorgebok, Anmärkningar om saknaden, om dottern Andrea som omkom tragiskt i en bilolycka i mitten på 1990-talet.

Det är en typisk Evanderroman där de stora frågorna - existensen, livet, religionen och kärleken - står i centrum.

I min ungdom speglade jag mig ofta handlar om en författare, svårt att inte se honom som Evander själv, som inte kan komma över sorgen över sin döda dotter. Han får ett råd av en god vän att skriva en bok utifrån sina drömmar och dagboksanteckningar. Arbetet går dock tungt och för att komma till ro så hyr han en stuga, ensligt belägen i det natursköna Kolmården, för att kunna tränga in i sitt eget själsliv. Det här berättargreppet är lite av Evanders signum; individer på gränsen till nervsammanbrott som isolerar sig för att konfrontera och fördriva sina inre demoner.

Sorgen och vreden ligger djupt hos vår författare och arbetet med romanen i romanen går tungt. I en ganska sorglustig scen beger han sig ut i en ranglig eka för att bokstavligen dränka sina anteckningar och minnen. Här används spegelmetaforen på många sätt och i den här sekvensen är det den svarta, blanka vattenytan som döljer det hotfyllda undermedvetna.

Kanske finns ändå lösningen till hans inre låsning i mötet med andra individer. Vänskapen med grannen Eskil betyder nog mer än han anar. Denne är en 82-årig enarmad, förre detta byggnadsarbetare, som tar honom med på fisketurer, och en absurd provliggning av en likkista i stan. Vänskapen mellan de två högst olika männen är fint skildrad och visar på vårt ständiga behov av tröst och närhet.

Det är också Eskil som ifrågasätter hans förmätna försök att fånga människans själsliv: 'Det är nog bara ni författare som tror att det finns ord och vändningar som täcker vad man känner och förklarar det hemska och fina man är med om på riktigt men alla vi andra vet att det inte går, att det inte finns något att säga till sist, ingenting!'

Bäste herr Evander visar på motsatsen. Litteraturen kan göra skillnad. Evanders spegling av sitt sorgearbete är naket och utlämnande och sällan har det privata känts mer allmängiltigt.