Klas Östergren inleder Gangsters där Gentlemen slutar. Man luras att tro att gåtorna han vävde 1980 års roman kring, ska skingras nu. Men Gangsters är inte någon egentlig fortsättning på Gentlemen, utan snarare en roman om att skriva en roman. I alla fall inledningsvis. När Östergren skenbart ger historien bakom historien, skapar han egentligen bara mer mystik kring ursprungsromanen.

Återigen heter huvudpersonen Klas Östergren och är författare och vi rör oss i samhällets hemliga maktsfärer. Romanfiguren Östergren har blivit äldre, men har fortfarande kontakt med Henry Morgans gamla flickvän Maud, hon som hjälpte honom att skriva Gentlemen. I Gangsters är det Maud och Henrys son som behöver hjälp av Östergren. Finansmannen, gangstern och gentlemannen Wilhelm Sterners skugga vilar fortfarande över deras liv.

Gangsters har inte en historia på samma sätt som Gentlemen, utan är till sin form en slags metaroman...men ändå inte.

Östergren har gjort det enda rätta i sitt beslut att överhuvudtaget fortsätta Gentlemen. Han låter den gamla romanen få hedersplatsen i den nya.

Det är uppenbart att Östergren (författaren) har blivit äldre, hans språk är mognare och har tydliga spår av hans senaste romaner. Det är underbar läsning just därför. Glädjen i att berätta en historia finns kvar, men utan den unga författarens ibland manierade uttryck. Fast Östergren tar till och med udden av det och kommenterar i Gangsters sitt användande av ordet luguber i Gentlemen. Ibland kan det bli lite för mycket dialog mellan böckerna. Det gör att man som läsare mer och mer funderar på vad som ligger bakom, vad som kan ha hänt i verkligheten. Det är väl ett bevis på Östergrens underbara berättarkonst, men ibland önskar jag mig tillbaka till själva grundberättelsen i Gangsters. Jag vill inte bara läsa om hur det