Elias Rukla finner liv och mening och svar på de existentiella frågorna i Ibsens Vildanden. Hans elever på gymnasiet är däremot totalt ointresserade av den stora norska litteraturen. Rukla kan inte se att de över huvud taget är intresserade av någonting han kan erbjuda dem. Efter lektionen flippar Rukla ur, slår sönder sitt paraply och förolämpar en elev grovt.

Elias Rukla har tappt greppet. Hans äktenskap är utsiktslöst och han finner ingen som helst mening i sitt jobb. Han är lätt alkoholiserad, men inte intresserad av att supa ihjäl sig just nu.

Allt han har kvar är det förflutna. Han minns Oslo universitet på 1960-talet, där han träffade den dynamiska Jonas Corneliussen. Då var livet fortfarande vid liv och hans blod bubblade, minsann. Idag är han gift med den kvinna Corneliussen lämnade efter sig när han lämnade landet.

Skildringen av Ruklas ungdomsår är medryckande, färgrik och ganska skön. Ruklas verkar snarast varit förälskad i Corneliussen och sen gift sig med hans kvinna när de båda blev övergivna.

Men det känns närmast som om jag har läst den här historien förut. Äldre desillusionerade män med alkoholproblem finner sitt liv meningslöst och blickar bakåt. Det är i och för sig inte klyschigt på en deckar-nivå, men det rör sig någonstans i närheten.

Inte för att jag längtar efter fler sådana här historier, men varför är det aldrig en kvinna som sitter och super, tycker synd om sig själv och minns hur livet en gång var?

Det är framförallt det lite trötta i Solstads ämnesval jag vänder mig emot. Samtidigt är Genans och värdighet stilistiskt sett en bok som griper tag i en och man sugs in i historien. Det är bara lite sorgligt att en författare av Solstads kaliber väljer ett ämne som känns så trött. Genans och värdighet når aldrig riktigt fram tyvärr.