Alla är överens - samhället måste bli tillgängligt för alla. För fem år sedan lovade regeringen att samhället skulle vara tillgängligt för alla år 2010. Då antogs den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare, som rör samhällets bemötande av funktionshindrade, statliga myndigheters särskilda ansvar för att handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer samt tillgängligheten gällande kollektivtrafik och det offentliga rummet. Men i halvtid har endast 20 procent av arbetet gjorts.

- Det händer alldeles för lite, både hos myndigheterna och inom regeringen. Vi behöver chefer som föregår med gott exempel och pekar med hela handen, säger Ingemar Färm, ordförande för Handikappförbundets samarbetsorgan.

Något regeringen och statsminister Göran Persson inte gör. Men nu ska det bli ändring. Igen. Den 1 januari nästa år ska den nya myndigheten Handisam inrättas. En myndighet som ska strukturera handikappolitiken och fungera som en blåslampa mot myndigeter, kommuner och landsting. Men Ingemar Färm är inte imponerad.

- Mycket är fortfarande vagt uttryckt.

Lars Lindberg är en av de tjänstemän som på regeringens uppdrag följer upp den nationella handlingsplanen. Han vill förtydliga att allt inte är nattsvart.

- Regeringskansliet är på gång med att utforma sin handlingsplan och många myndigheter har formulerat konkreta etappmål. Några har redan uppnåtts, säger han, men kan inte på rak arm ge några exempel.

Carl Älvåg, som kommer att ansvara för den nya myndigheten, menar att förändringsarbete tar tid. Han jämför med jämställdhetsfrågorna.

- Det dröjde innan jämställdhetsplanen övergick i praktisk handling. Och i detta spelar opinionsbildning stor roll.

Han menar att det är dags för handikapprörelsen att sluta vara väldresserade och bli lite bråkigare.

Kenneth Heed från Schizofreniförbundets IFS Dalarna håller till viss del med. Han vill betona vikten av att handikapprörelsen tar sitt ansvar och blir de medborgare som åsyftas i handlingsplanen.

- Handikapprörelsefamiljen är säkert mycket professionell på central nivå, men det är inget jag märker på lokal nivå. Oavsett var vi befinner oss måste vi föra in medborgarperspektivet i vårt sätt att arbeta. Vi har ett eget ansvar.

Christina Wahrolin, vice ordförande i Handikappförbundens samarbetsorgan, upprörs däremot av vad hon beskriver som ett påhopp från Carl Älvågs sida. Hon berättar att det är just för att handikapprörelsen varit väluppfostrad som den nått de framgångar den har gjort.

Förutom handikapprörelsen och statliga myndigheter bär kommuner och landsting ett stort ansvar, utan dem är regeringens mål omöjliga att uppnå. Kommunernas ansvar rör bland annat tillgängligheten inom kollektivtrafiken och det offentliga rummet. Hur detta ska uppnås verkar dock ingen veta. Buden är motstridiga.

Kommuner och landsting står också utanför Handikappombudsmannens påverkan. Och Torbjörn Andersson, jurist och ställföreträdande verksamhetschef på Juridiska enheten på Handikappombudsmannen, ser positivt på en sammanslagning av alla diskrimineringsombudsmän.

- Diskrimineringslagstiftningen måste bli heltäckande. I dag inkluderas inte funktionshinder inom andra områden än arbetsliv, varor och tjänster, bostäder och högskola. Därför kan vi inte, som exempelvis HomO, utöva tillsyn av sjuk- och hälsovård eller socialtjänst.

Enligt socialtjänstlagen är emellertid kommunerna ansvariga att verka för att personer med funktionshinder ska kunna delta i samhällslivet som alla andra.

Ingemar Färm anser att om regeringen menade allvar med förskjutningen från patient till medborgare borde handikappolitiken flyttas från socialdepartementet till justitiedepartementet.

- Dessutom har regeringen redan i dag påtryckningsmedel, bland annat genom de årliga regleringsbreven.