Det var under åttiotalet, när abortstatistiken sköt i höjden och sex- och samlevnadsupplysningen tog fart, som frågan 'var vänder sig män när de hamnar i kris?' ställdes. Svaret blev starten för Manscentrum som 1988 öppnade i Stockholm. Då kom mest män som separerat från sina flickvänner. Men genom åren har antalet våldsbenägna män ökat, och i dag utgör de tjugofem procent av Manscentrums besökare.

- Det går inte att bli remitterad hit. Däremot rekommenderar såväl frivården som socialtjänsten våldsbenägna män att kontakta mottagningen, berättar Ulf Calvert, en av Manscentrums fem terapeuter.

Då männen kommer på eget initiativ möter Manscentrum alltså de män som själva upplever att de av olika orsaker är i behov av hjälp. Och de är många. Så många att Manscentrum i dag inte kan ta emot fler.

Efter ett samtal där mannens förväntningar på mottagningen och behovet av hjälp klargörs, bestäms den fortsatta kontakten. Det resulterar ofta i ett orienteringssamtal på ungefär fyrtiofem minuter. Därefter är det vanligt med fyra till fem uppföljande möten. Att det inte behöver ta längre tid beror enligt Ulf Calvert på att de män som vänder sig till dem i regel är mycket motiverade.

Behandlingen utgår från en kanadensisk modell och fokus ligger på att mannen ska lära sig ta ansvar för sina handlingar.

- Vi jobbar med att mannen ska förstå vad det är som händer när han blir aggressiv. Då kan han lära sig att hantera och kontrollera våldet. Det handlar om attityder. Men också om kommunikation, hantering av impulser och att lära känna sig själv, berättar Ulf Calvert.

Han menar att det är viktigt att förklara våldet utifrån flera aspekter och nivåer.

- Den begränsande könsrollen, självkänsla, självtillit och förmåga att kommunicera. Allt detta har betydelse för hur vi beter oss i en nära relation.

Också för kvinnor. Något som Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) uppmärksammade i sitt yttrande över betänkandet om ett nationellt kunskapscentrum för mäns våld mot kvinnor. RFSU frågade sig bland annat varför våldsutsatta män inte inbegrips, men hör också till dem som anser att en mottagning för våldsbenägna män bör knytas till kunskapscentrumet.

Även om det blir så anser Ulf Calvert att mottagningar som Manscentrum fyller en annan funktion.

- Arbetet behöver drivas på flera sätt. Jag tror att män kan avskräckas av rubriceringen mäns våld mot kvinnor. Kriscentrum som vårt behövs just för att dessa män ska fortsätta ha någonstans att vända sig.

Han menar att våld är ett komplext problem som det inte finns en unik lösning på. Därför anser han att könsmaktsordningen som enda förklaringsmodell till mäns våld i nära relationer är begränsande.

- Könsmaktsordningen är ingen behandling. Alla, såväl män som kvinnor, har ett kollektivt ansvar för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Men i arbetet med att behandla våldsbenägna män är det kollektiva perspektivet inte fruktbart. Då gäller det att betona det individuella ansvaret att sluta slå. Att just han tar ansvar, säger Ulf Calvert.