I förra månaden var det de stora utsläppen av kemikalien bensen i floden Songhua i norra Kina som gjorde att de växande miljöproblemen i landet hamnade i fokus. Men bakom bilden av borgmästaren, som med den första klunken rent vatten segervisst deklarerade att faran var över, finns en komplicerad situation där få av alla missnöjesyttringar och miljöförhållanden läcker ut i media.

- Chu Jiaozi, Floddraken har kommit! sägs ett vittne ha skrikit i dimman när dammen brast.

Ett otroligt oväder hade fyllt reservoaren till en damm i provinsen Henan år 1975 med regnvatten tills fördämningarna inte höll. På några timmar tömdes runt 120 miljoner kubikmeter vatten över området nedströms och bönderna som bodde där.

Efter en mörkläggning på runt tjugo år kom hemligheten fram ur ljuset. Uppgifter om hur många liv som släcktes varierar i dag mellan statens siffror på 86 000 och kritikernas på 230 000. Boken med samma titel som skriket är fortfarande bannlyst i hela landet.

Skulle en olycka av den här storleken ske i dag skulle det med all sannolikhet läcka ut till omvärlden, greppet runt informationen har lossnat något och tekniken blivit mer lättillgänglig för befolkningen.

Men många internetsidor är censurerade och de inhemska medierna lyder under tung statlig kontroll. I en nyligen släppt rapport av press-frihetsorganisationen Committee to Protect Journalists konstateras det att landet har flest fängslade journalister i världen. Mycket sker fortfarande i det tysta bakom bamburidån.

För drygt ett år sedan protesterade tiotusentals bönder i staden Hanyuan i provinsen Sichuan. Man lamslog staden i strejk efter att poliser dödat en man som deltog i en blockad av ett dammbygge som kommer att dränka staden. Efter att militärer flugits in och internetuppkopplingen till staden brutits, tystnade situationen.

Ett halvår senare var det stora protester i byn Huashi i provinsen Zhejiang över att en företagspark förgiftat områdets vatten och mark. Efter de upplopp som följde då poliser dödade två äldre kvinnor som deltagit i en barrikad runt företagsparken föll tystnaden snart även här.

Jag åkte i maj till de två städerna för att skriva om händelserna, som än i dag egentligen inte fått mer uppmärksamhet i svensk press än kortare notiser. I båda fallen blev jag tagen av den lokala polisen och fick de fotografier jag tagit raderade.

Få av alla protester i Kina, enligt uttalanden från en minister hela 74 000 förra året, gör sig hörda. Att myndigheterna i fallet med bensenutsläppen i Songhua berättade om katastrofen för allmänheten var troligen inte ett tecken på en ändrad inställning om rätten till information. Man väntade trots allt i nio dagar med att stänga av dricksvattnet till mångmiljonstaden Harbin och sa till slut att man gjorde detta för underhåll! De fördömanden som inhemsk media riktat mot statens hemlighetsmakeri var givetvis noga avvägda, men att kritiska röster kunde höjas får ses som ett hoppfullt tecken.

I svensk media är den ökande konsumtionen i landet en vanlig förklaring till den växande miljöproblematiken. Ofta uteblir det faktum att Kina de senaste årtiondena med sin exportinriktade utvecklingsstrategi även varit tillverkare av de prylar vi i väst använder. En stor del av den elektricitet man med dammbyggena säger sig behöva kommer att gå till skattebefriade frihandelszoner som går på högvarv inför den stundande julkommersen i Europa och Nordamerika. Detsamma gäller givetvis kemiska komponenter som bensen. Denna omvärldens obetalda miljö-skuld bör man ha i baktanke vid nästa miljökatastrof i landet. I den mån någon nu får reda på den.