Måste vi bränna Strindberg?
Strindberg hatade kvinnor. Betyder det att vi måste bränna hans verk? Nej, menar Stefan Villkatt, och ställer frågan om exempelvis Moa Martinssons författarskap ens hade varit möjligt utan Strindberg.
August Strindberg hatade kvinnor. Så är det. Han menade också att 'riktiga judar' var moderna internationalister som hade lämnat religionen bakom sig. Judar som han inte ansåg var riktiga judar kunde han gärna smeta till med några antisemitiska klyschor.
Samma förtryckande skitsnack användes också ibland när han blev irriterad på någon modern sekulariserad jude. I och för sig var han ju inte ensam, judehatet i världen växte sig allt starkare under hans livstid och han själv menade ju att judarna var ett bättre folk än andra, på samma sätt som män ibland säger att kvinnor är något slags högre väsen än män, samma förtryckande kategoriserande.
Strindberg såg också ner på människor som brydde sig om djur. Han ställde sig emellanåt på arbetarnas sida, men lika ofta ställde han inte upp när den unga arbetarrörelsen behövde offentligt stöd. Möjligtvis stod han på naturens sida, åtminstone när det gällde naturen i den kära Stockholms skärgård.
Och det var väl så med honom, att han i grund och botten kanske bara var på sin egen sida. Eller på sitt eget skapandes sida. Han var människa, de som brydde sig om djur brydde sig följdaktligen inte i tillräckligt hög grad om honom. Han var - ibland - arbetar-klass och slogs då för arbetarnas rättigheter. Han var i och för sig aldrig jude, men han kände att han saknade land och kände sig säkert utvald av gud, så kanske var han ibland en 'riktig jude'. Men han var aldrig kvinna, så där fanns bara hat och den slags dyrkan som hör ihop med hatet.
Så kanske måste vi bränna Strindberg. En översättare och teaterregissör i New York berättade en gång att Strindberg inte går att sätta upp, tyvärr, på grund av hans kvinnohat. Så måhända bör vi bränna honom? Och en gång för alla göra oss av med bilden av giganten, slå slönder bysterna och stampa oss trötta i gruset efteråt.
Nej, jag tror inte det. Om vi går tillbaka och ser efter vad Strindberg åstadkom, själv eller tillsammans med sina olika generationskamrater, så upptäcker vi snart en brottets historia, en nybyggaranda, med ständigt ny mark som bryts upp. Mark som sedan kunde odlas av andra än honom. Och Strindberg gav sig inte, genom hela författarkarriären testar han andra sätt att skriva, att göra litteratur. Det är svårt att veta varför.
Det var nämligen otroligt viktigt för Strindberg att lyckas, han slogs som ett vilddjur för att få sin första pjäs, Mäster Olof, accepterad. Han skrev om och skrev om. Med en sådan inställning är det lätt, nästan alltför lätt, att börja skriva det som säljer, det som uppskattas, det som ger samhällelig cred. Ändå är det just precis där, i det socialt accepterade och hyllade, som Strindberg inte hamnar.
Vi får komma ihåg att det Stockholm han levde i var en helt annan värld än vår. Ett tiotal år innan Strindberg föddes, 1838, kom Erik Gustaf Geijer ut som liberal. Detta Geijers 'avfall' från konservatismen räknades som ett slags förräderi och flera av hans vänner tog avstånd från honom för resten av hans liv.
Det ledande Sverige - och på den här tiden tillhörde författarna det ledande skiktet - var med andra ord fett konservativt. Socialister sågs snarast som något slags galet villebråd.
Litterärt var det inte bättre. Svenska Akademien stod som en tung kloss i vägen för den moderna litteraturen, inte minst genom dess uttalat stockkonservative ständige sekreterare Carl David af Wirsén, som satt kvar på sin position ända fram till sin död, 1912.
Tidens stora författare var Esaias Tegnér; ledamot av Svenska Akademien, biskop och därmed också riksdagsman. Konservativ förstås. Socialliberala murveln från Jönköping, Viktor Rydberg, räknades som radikal och nästan lite farlig.
Sveriges litteratur före Strindberg befann sig verkligen i en annan tidsålder än till exempel den franska där Charles Baudelaire 1857 publicerade Les fleurs du mal, Ondskans blommor, ett verk som blev dömt för sedlighetsbrott. Baudelaire använde sig av romantikens byggstenar, men på sitt eget sätt, i sina försök att visa fram den ångest det moderna obegripliga våldsamma livet rymmer.
Det brukar sägas att Ondskans blommor blev ett startskott för den litterära modernismen, det får vara hur det vill med den saken, men säkert är att det skulle dröja länge innan detta nya skulle nå Sverige. På sin höjd kan den samtida svenska litteraturen skryta med att Tegnér vågade skriva en liten personlig dikt om sin ångest.
All kamp till trots lyckades inte Strindberg knuffa upp sin Mäster Olof på någon teaterscen. Det skulle istället bli romanen Röda rummet som 1879 ledde till hans genombrott. Och vilket genombrott - fortfarande får svenska ungar läsa bokens inledande stockholmsvy, men när boken kom ut var det knappast miljöbeskrivningarna som stod i centrum. Röda rummet är mer satir än roman, koncentrationen och energin ligger i kritiken av nästan allt i den dåtida maktens Sverige. Men Röda rummet gjorde inte bara Strindberg synlig och ökänd, den räknas också som en dörröppnare till den litterära inriktning som kallas åttiotalismen.
Naturligtvis var inte Strindberg ensam. I Danmark hade Georg Brandes, det skandinaviska moderna genombrottets främsta teoretiker och påhejare, redan börjat skissa på sin idé att Norden aldrig hade drabbats av den frihetstanke som spreds från Frankrike efter revolutionen 1789. Brandes menade att litteraturen äntligen måste sätta sitt strålkastarljus på samhällets problem. Efter Röda rummet kom Anne Charlotte Leffler med flera starka skådespel och noveller som satte kvinnan och hennes situation i fokus. Victoria Benedictsson hakade snart på med kvinnosaksromaner som fortfarande är läsvärda.
För Strindberg, som verkligen ville slå igenom som pjäsförfattare - vilka vid denna tid hade betydligt högre status än romanförfattare - var det gissningsvis hårt att klara av Lefflers dramatiska framgångar. Vid den här tiden var Strindberg omtalad, men inte alls stor. Leffler var en större och viktigare författare under 1880-talet. Men än svårare hade han för sin riktigt stora rival: norska pjäsförfattaren Henrik Ibsen.
För om Strindberg drog igång åttiotalismen i Sverige, så var det i kölvattnet efter Ibsens framgångar. Redan 1862 hade Ibsen vågat sig på en samtidsrealistisk pjäs med samhällskritiskt innehåll, vilket han fick utstå mycket kritik för. Men efter oerhörda framgångar under senare delen av 1860-talet med pjäserna Brand och Peer Gynt brände Ibsen till med en hel räcka realistisk samhällskritik från 1877 (Samfundets Støtter) och framåt. Liksom Leffler och Benedictsson lyfte Ibsen fram kvinnofrågan och lade kanske därmed grunden till feminismens starka ställning i Norden.
Strindberg å sin sida blev alltså minst av allt feminist. Tvärtom kan det hända att den överväldigande feministiska konkurrensen fick honom att välja kvinnohatet som sin grej.
Men till skillnad från Ibsen, Leffler och Benedictsson, stannade inte Strindberg kvar i sitt 1880-tal. Han hade sett sig själv som revolutionär länge, bland sina borgerliga vänner hyllade han 1871 års Pariskommun som föredöme och dynamiten som ett medel. Men nya vindar blåser och för Strindberg är det alltid dags att lämna det gamla tidigt för att kunna vara först på nästa tåg.
Under sin långa frivilliga landsflykt, som inleddes i september 1883, hade han blivit kompis med Verner von Heidenstam. Det var vanligt att konstnärer och författare bosatte sig i exempelvis Tyskland eller Frankrike. Det gällde alltså även en kommande toknationalist som Heidenstam. Det brukar sägas att det var han som startade nittiotalismen, som länge sågs som den stora guldåldern i svensk litteratur. Heidenstams debuterade med en diktsamling, Vallfart och vandringsår, 1888 och publicerade sedan ett upprop för en ny litteratur, Renässans 1889, men Strindberg hann före med sin Hemsöborna 1887.
Om åttiotalismen var upplysning var nittiotalismen romantik, om åttiotalismen var skalpellvass realism var nittiotalismen berättande skröna. Nittiotalisterna lyfte upp det regionala, folkliga, mytiska. Strindberg mutade in Stockholms skärgård som sin region och Hemsöborna skulle bli hans mest folkkära roman. Men han skrev samtidigt dramatik, Fröken Julie och Fadren, som han menade var snarast vetenskapligt realistisk. Han öppnade sig inför det psykologiska och religiösa, försökte beskriva galenskap i Inferno och en hårt dömande gudstro i dramat Till Damaskus.
När Strindberg hade provat - och ofta i sitt eget liv genomlevt - sina litterära idéer övergav han dem, som om enbart det oprövade var intressant nog. Under tidigt nittionhundratal skapade han en serie nyskapande dramatik, och det är ju som dramatiker han blivit världsberömd, bland annat för Ett dröm-spel, 1902, som är snarast feministisk i sitt skärskådande av kvinnans situation.
Det är under denna tid han får känna av segerns sötma, hans pjäser blir allt mer spelade och Strindberg börjar räknas till de riktigt stora. Han blir kommersiellt gångbar, böcker som han fick kämpa i åratal för att ge ut kommer ut i billighetsutgåvor. Den spirande arbetarklassens unga, den allt starkare socialistiska rörelsen läser Strindberg. Flera av dem vittnar om att hans böcker hjälpt dem våga kritisera, våga säga sina tankar.
Det är förstås svårt för oss att förstå, att Fröken Julie ansågs vara oerhört grov och smutsig, att sådant verkligen inte borde få sättas upp på teater och än mindre tryckas. De unga såg i Strindberg en sanningssägare som vågade krossa alla de regler makten kringgärdat litteraturen och livet med.
Strindberg hade ett tydligt val, dessa sista år av sitt liv, han skulle ha kunnat luta sig tillbaka och stilla njuta med framgångens alla stålar i fickan. Istället erbjöd han 1910 Afton-tidningen gratis artiklar, mot rätten att få skriva vad han ville. Flera gånger tidigare hade Strindberg gått ut hårt och huggit vilt omkring sig i hatiska ordalag, senast 1907 i Svarta
fanor. Men den här gången blir hans attacker mot nittiotalisterna, kungahuset, nationalismen, byråkratin och kyrkan en eld som växer sig större än honom själv, även om den flera år långa debatten kom att bli kallad Strindbergsfejden. Det kanske började - som vanligt när det gäller Strindberg - i hans personliga känslor, som att han kände sig förbisedd när han förstod att Nobelpriset inte skulle bli hans.
Men striden växer snabbt till en uppgörelse, styrkeuppvisning, mellan åttiotal och nittiotal, mellan socialism och konservatism/liberalism. På den ena sidan fanns Strindbergs forna vän Heidenstam, högermannen och upptäcksresande Sven Hedin och många andra skribenter med fötter inne i maktens korridorer. På Strindbergs sida fanns han och den unga arbetarrörelsen.
Nej, vi ska nog inte bränna Strindberg. Men
vi måste förstås erkänna att hans kvinnohat verkligen var kvinnohat, det finns ingen anledning att skyla över allt det dåliga eller
försöka försvara honom. Märkligt nog såg Strindberg klart hur förtryckt kvinnan var av samhället, läs förordet till Giftas och förundras över hans förslag om hur ett könsneutralt samhälle kan skapas. Men han orkar inte se att kvinnan förtrycks av mannen.
Det finns inte heller någon anledning att gömma eller glömma hans vägröjning, hans bortsopande av en jävla massa moralism. Kanske vore inte Moa Martinsson möjlig utan Strindbergs bärsärkargång för rätten att skriva det författaren uppfattar som viktigt?
Och utan Strindbergsfejden och allt det hån som då utspyddes över den svenska högern, skulle kanske Sverige varit mer mottagligt för fascismen än det faktiskt var.
Fotnot:
Artikeln är den första av två om August Strindbergs tid och liv. Nästa artikel ställer frågan 'Var Strindberg galen?' och publiceras efter julledigheterna.