Var Strindberg galen? Nej, det var han nog inte - vad nu galenskap är - snarare använde han emellanåt galenskap som ett verktyg, ungefär som Shake-speares Hamlet gör. Den danska prinsen spelar galen för att iscensätta ett slags levande teater vars mål är hämnd, hans far har ju blivit giftmördad av farbrodern, som sedan äktat hans mor. Men Hamlets spel med galenskapen förvandlas till tragedi när hans kärlek Ofelia tar sitt liv efter att han har låtit sig vara galet elak mot henne. Pjäsens slut är sedan uppfyllt av död. Galenskap som metod visar sig med andra ord vara en ungefär lika listig grej som USA:s smarta missiler.

Strindberg såg Shakespeare som sin främsta förebild och kunde förstås sin Hamlet. Någon gång - vi vet inte när, men kanske redan som barn - börjar Strindberg iscensätta sin egen tillvaro. Han skapar dikten Strindberg, spelar sig själv, skriver sitt liv.

Något som ytterligare komplicerar bilden av Strindberg, är att de självbiografiska inslagen i hans litteratur i stort sett alltid är ett slags skönlitterär variant av hans liv. Med andra ord använder hans sig själv, sitt liv, som vore han en roll i ett skådespel och när han sedan (be)skriver sitt liv, förändrar han dramat för att det ska glänsa med just det sken han för tillfället eftersträvar. Inte undra på att det är lätt att gå vilse i de strindbergska labyrinterna.

När värmländska Västanå-teater under sommaren satte upp Fröken Julie i sin rymliga teaterlada strax utanför Sunne talades det om en feministisk version och det gick rykten om ett förändrat slut. Men det enda nya med pjäsen var att folkdans- och folkmusikinriktade Västanå självklart tagit fasta på pjäsens midsommarfirande och den magi som traditionellt är förknippad med högtiden. Det är lätt att förstå varför Strindbergs slut fick vara kvar, problemet är nämligen inte slutet, utan hela situationen.

Den stolta överklassflickan Julie leker, på ett sätt som gränsar till galenskap, med tjänstefolket en midsommarafton. Leken går över styr, hon har sex med betjänten Jean och efteråt ser hon ingen annan väg ut än att ta sitt eget liv. Strindberg leker i sitt liv på samma sätt, går över gränser och hamnar i kaos och talar om att ta sitt liv (ständigt, men gör vad vi vet inget faktiskt försök). Han hade vid ett tillfälle en affär med en tjänsteflicka och kände efteråt samma slags äckel som Julie gör i pjäsen.

Men Strindberg är inte bara Julie, också Jean är skapad till författarens egen avbild. Strindberg kallade sig själv för tjänstekvinnans son, vilket är ett gott exempel på hur Strindberg förändrade verkligheten för att passa sina egna syften, han växte upp i ett typiskt borgarhem.

Dock solidariserade han sig ofta med underklassen med inlevelse, som om han faktiskt vore arbetarklass. Kanske trodde han faktiskt på sina egna fantasier? Men Jean är inte bara betjänt, utan också man. Julie är den aktiva denna midsommarnatt och hon står över honom socialt. Strindberg befann sig flera gånger i samma situation, han drogs till starka kvinnor som själva tog kärleksinitiativ och som ofta hade en högre social ställning.

Precis som Jean använde sig Strindberg av en konservativ moral som gjorde att han snart betraktade dessa driftiga, modiga och aktiva kvinnor som något slags monster, trots - eller på grund av? - att han blev attraherad och gifte sig med några av dem.

Och problemet i Fröken Julie är att dramat på förhand har dömt Julie till undergång. Som överklass har hon förstås makt att lösa eventuella efterräkningar, vilket hon också själv konstaterar i pjäsen. Till exempel har hon fått reda på att Jean stjäl från Julies far, greven, det skulle vara lätt att få honom avskedad och bortsopad ur hennes liv. Men det som faktiskt fäller henne är hennes känsla av äckel. Hon står inte ut med sig själv efter att hon har 'fallit'.

Det är Strindbergs moral som spökar, efter festens galenskap kommer eftertankens hårda dom. Och har det egentligen hänt så mycket sen Strindbergs tid? Också i dag krossas flickor som vågat leka utanför de snäva ramar som vårt samhälle tilldelat dem.

Det är inte bara Julie som använder sig av galenskap och fantasi i pjäsen. Jean målar upp en bild av sig själv inför Julie - precis som Strindberg brukar göra - vars syfte är att få henne på fall. Efteråt, när Jean har fått förnedra henne genom att ha sex med henne, när han enligt sin egen moral lyckats förvandla henne från hot till hora, erkänner han att han hittat på sina historier. Men galenskapen är inte slut, Jean börjar istället bygga upp en gemensam framtid i lyckliga färger, fantasier om ett gemensamt hotell i Schweiz. Så länge fantasin hålls vid liv fortsätter fröken Julie andas, hoppas.

Är det så fantasin och galenskapen fungerar, som ett sätt att hålla oss vid liv? Vad är fantasi? Vad är galenskap? Var går gränsen dem emellan? Julie dör inte av galenskap utan av den moraluppfattning som hon vuxit upp med. Speciella kvinnoregler som var - och är - hart när omöjliga att leva upp till. Galenskapen kan då fungera som en kort frist av frihet från verkligheten, innan verkligheten dödar oss. Hamlet tänker sig kanske galenskapen som en perfekt förklädnad för att få fram sanningen.

Men i Ofelias öron hörs förstås bara hans mycket verkliga hårda ord och hon går därför och dränker sig. Innan Julies fall är Jean imponerad av hennes kraft och mod, innan Strindbergs fruar och älskarinnor blev förvandlade till horor i hans medvetande, dyrkade han dem. Det har aldrig funnits någon motsättning mellan att älska kvinnor och kvinnohat. Kärlek eller hat till en person bygger på våra upplevelser av den personen. Men om vi älskar Sverige, män eller svarta beror det på att vi blivit offer för myter, fördomar och fantasier, alltså ett slags galenskap. Den som älskar eller hatar kvinnor, älskar eller hatar bilden av Kvinnan.

Tidskriften Karavans fina temanummer om flickor använder ett citat från en av den indiska författaren Mrinal Pandes noveller som paroll: 'När ni ändå inte älskar flickor, varför låtsas ni då att ni avgudar dem?'.

Det finns forskare som har tolkat Strindbergs kvinnohat som en kamp mot en dold homosexualitet. Han har själv skrivit att om det inte vore för erotiken skulle han hellre gifta sig med en man. Han umgås mest och helst med män och har alltid nära manliga vänner som han skriver och pratar av sig inför. Men inte heller vänskaperna med män fungerade smärtfritt, ofta bröt han vänskaper och hans vänner blev allt yngre. Särskilt svårt hade han för andra stora män, kanske var han helt enkelt oförmögen att leva i relationer där han inte var överst?

Strindberg såg tydligare än andra den könsroll han själv tvingades axla. Han var minst av allt någon karlakarl, istället var han snarast blyg, känslig och försagd och tyckte om att vara med sina barn. Det finns flera berättelser om hur han försökt bevisa sin manlighet för sig själv och omvärlden, kapplöpning mot häst och vagn eller offentliga snoppmätningar på bordell.

Kanske var fantasin och galenskapen hans sätt att låtsas att han ändå var hård och kall, och precis som Hamlet var han förstås då i verkligheten också just kall och hård. Men medan han med sina barn och i sitt skrivande var lugn och metodisk, var han i sin hårda försök att vara man överdriven och full av galet starka känslokast.

Han tecknar mansrollen som ett fängelse, mannens uniform som en tvångsjacka och beskriver, till exempel i pjäsen Fadren, hur mannens kamp för att förbli manlig gränsar till galenskap. Han visar genom sina kvinnoporträtt att han vet att också kvinnan sitter fast i sin kvinnoroll. Men Strindberg låter sina kvinnohatande gamla galna fantasier styra och Kvinnan blir genom hans vuxna liv en hatad fiende. Ibland får vi höra talas om Strindbergs 'så kallade' kvinnohat. Men kvinnohat är kvinnohat, också när hatet är uppbyggt på fantasier och spelad galenskap. Strindbergs ständiga och våldsamma attacker mot Kvinnan, kvinnosaken och mot kvinnorna i hans närhet har alltid lämnat högst verkliga hugg efter sig.

I Fröken Julie finns också en tredje person, Jeans fästmö Kristin, som naturligtvis i någon mening också är Strindberg eftersom det är han som har hittat på henne. Hon står lite utanför handlingen, hon ser till realiteterna, hon kanske vet att fantasierna inte kan förändra verkligheten. Kristin vet sin plats, till skillnad från Jeans trånsjuka fantasibehängda längtan uppåt och Julies tragiska självdestruktiva lek ned mot sitt fall, men bär också på ett sunt hat mot överheten.

Detta klara insiktsfulla fanns också hos Strindberg, den kommer fram i och genom hans texter, men han vägrade erkänna att han såg, att han visste att han i sin galenskap handlat fel. Hans galenskap var ju hans liv, eftersom Strindberg använde galenskapen och fantasin för att i sitt liv skapa litterärt användbara händelser och litteraturen, liksom äran den gav honom, var meningen med hans liv.