Lina Ekdahl har skrivit en så originell och öppen underliggande text att det finns gott om plats för såväl barn som vuxna i publiken att själva forma en alternativ verklighet i scenens kök. Humorn påminner litet grand om Birgitta Egerbladhs Händelser i hemmet, fastän i ett betydligt mer komprimerat format.

För vem har inte funnit att åtminstone nyare diskbänkar nästan rymmer en hel oktav av toner att lustfyllt hamra fram, ett givet men fördolt musikinstrument av olikstämda pukor. Dessutom bjuder det här köket, kanske framför allt de två vuxna morgonsömniga människornas, (träffsäkert spelade av Martin Nilsson och Åsa BodinKarlsson), frukostbord på en hel orkester av vardagsinstrument att spela på. Traditionellt spel med skedar kommer till rytmisk rätt i Martin Nilssons skickliga händer. Av barnens förtjusta skratt och omedelbart smittade rytmkänsla att döma väcker det hela en igenkänning som heter duga.

Samtidigt vilar en aura av mystik kring detta vuxna par som väckarklockornas kör upprycker till liv ur sovrummets snarkningar bakom fonden; yrvakna trevar de sig fram mot köksbordets hägrande kaffe. De är båda lika brunmurriga som kökets obestämda tidsmarkör, kanske är de helt enkelt tidlösa i en evighetssnurrande rad av ständigt varierande grader av morgontrötthet. Men banka, det kan de, mer och mer. Osökt låter de köksredskapens olika klanger rytmiskt ljuda efter det att kaffets uppväckande energi lockat frukostflingorna ur köksskåpet. Med faten dragna och knuffade av och an över köksbordets sällsynt djupa resonansbotten varierar de den ursprungligt anslagna rytmen.

Till slut steppar de komiskt färdigklädda i slips och dräkt ut ur köket, på väg mot den gryende dagens okända mål. Den här föreställningen är en ovanligt rolig och helgjuten upplevelse som jag livligt och varmt rekommenderar till både barn och vuxna; alla kan utan vidare känna igen sig i handlingens långsamt uppiggande morgonritual.