Idén med Vårsalongen är mångfald, men det är en ordentlig, lite tråkig utställning med skarpa gränser mellan salarna. Måleri här, mode där och tokstollarna där borta där Johan Kärrman radar upp Ingemar Stenmarks 86 världscupsegrar och utskrifter av segerintervjuerna.

Bland de 1 176 sökande till Vårsalongen antogs 51 konstnärer (två tredjedelar kvinnor) och sju grupper. Proffsen från Stockholm och Göteborg dominerar. Det är som om det inte ens fanns konsthögskolor i Umeå eller i Malmö längre.

Det första besökaren möter är Konstrea. På vernissagedagen i fredags slogs publiken om målningar på masonit för 199,90 kronor. 'Max en per kund', står det på tältet i konsthallens skulptursal. Målningarna säljs osignerade och man får gissa vem som målat vad. Idén är att man inte ska stirra på signaturen, utan på bilden. Jag vet inte om konstköpare i gemen stirrar på den, mer än de få som spekulerar.

Konstrean är mer ett jippo än ett inlägg i konstdebatten. Det gamla slagordet 'Konsten till folket' är hedervärt, men i dag är konstens fokus mer på utställningar än på tavelförsäljning. Och vad är budskapet om inte 'Måla billigare, konstnärer!'.

Ironiskt nog är en välbärgad konstnär som Ernst Billgren idégivare. Han har råd att vara 'billig'.

Spektakulär är Gisela Schinks installation av 400 väskor med titeln Jag orkar inte knulla längre. Vill du ha en väska?. Väskorna som är i bomullstyg är upphängda efter väggarna i en av de stora salarna. Konstnären har stämt färger och massverkan väl. Men verket bygger på sin titel, en desperat bön tillkommen i ögonblicket av instängdhet och en vädjan om att få vara sig själv, att hitta fler sätt att mötas, att slippa upprepningen och vanan - vantrivseln som blommar upp i ett trängt läge.

Jag tycker att måleriet och fotot ger mest behållning. Angelica Kristenson Aurelius tre kvinnoporträtt har en eftersinnande ton både i sättet att måla och i tolkningen av dessa tre livsödens svårigheter och det bekymmer livet är.

Jan Edlunds Ankomst beskriver tre flickor som anländer till livet i form av en schweizisk alpdal som breder ut sig som en bild - inte som i livet. De lever ännu i tiden före besvikelserna. Samtidigt erinrar konstnären om de förförande bilder som idylliserar världen. Alpdalen skulle såväl Hitler som Stalin satt högt.

Fågelmöte kallar Christina Olivecrona sin svit målningar. Mötena framstår som en poetisk kurragömmalek mellan människa och fågel. Ett abstrakt uttryck ligger nära i Peter Wiklunds målningar och hans Grönt hus är en intressant undersökning av perspektiv och seende.

Fotografiet är mer moget i år än på länge. Till de intressanta hör Emma Kihl. Motivet i hennes två Books of mortality, är böcker i bokhyllan. Spänningen uppstår mellan titlar som Pesten och En helt vanlig familj. Här kan man leta efter kombinationer som ger utslag på den egna emotionella kartan. Nygårds Karin Bengtssons foton av pojken som grubblar och kvinnan som står vid ett hus rymmer en långsamhet, nästan som om ögonblicket stannat.

Att träffa sig själv som barn. Vilken tanke! Att vara där med föräldrar och syskon, höra deras röster, känna atmosfären. Éva Mag har i sina fotomontage tagit plats i familjealbumet och blåser tillsammans med sig själv ut födelsedagstårtans ljus, är med på utflykten och träffar släkten. Metoden ger säkert insikter, men bilderna gestaltar också avståndet i spannet mellan då och nu.

Martin Nordströms foto Light Men, Children and Dogs balanserar på en avgrund. Motivet ser ytligt ut som en sentimental porslinsfigurgrupp. Men motivet är tre nakna män tätt tillsammans med två små nakna pojkar och två vita pudlar. Fotot är softat till paradiskänsla. En manlig, oskuldsfull (?) dröm som inte får drömmas?

Ett udda verk är Thérèse Kristianssons Verktygslåda för två motorsågar och en yxa, ett snickeri som i sin praktiska opraktiskhet och fumliga finish gör ett hjärtskärande intryck - varför har jag svårt att fatta.