Joni närmar sig sin 45-årsdag och börjar känna sig desperat, för vid denna ålder bör man väl vara vuxen med allt det innebär? Bort med högtflygande drömmar om att bli musiker eller författare och skapa istället lite ordning och reda i livet, om inte annat för din dotters skull, verkar Joni resonera med sig själv.
Hon är nyligen övergiven av den senaste plastpappan till femåriga dottern Mårran och hon undrar förtvivlat om hon någonsin kommer att hitta en stabil och ansvarstagande man som kan utgöra den felande länken i den lyckliga mamma-pappa-barn-enheten. Själv vågar hon inte längre tro på kärleken så som den framträdde i texterna hos hennes ungdoms rockhjältar. Joni och hennes bästa vän i ungdomsåren, Magdalena, hade sin hjälte i den kameleontaktige David Bowie. Joni blir ständigt påmind om svårigheterna av att vara annorlunda, att leva sitt eget liv, att inte behöva leva efter konventionerna, när hon tänker på Magdalena, som valde att ta sitt liv.
Ett intressant spår, som går som en röd tråd genom boken, är relationen mellan mor och dotter. Mamma Gun är en jävlar-anamma-kvinna, som numera lever i ett lesbiskt förhållande. Hon är harmonisk, individualistisk och njuter av livet, men lite undrar man om hon ändå inte känner en viss skuld för dotterns vilsenhet. Gun växte själv upp i ett ytterst kontrollerat, pedantiskt hem där sparsamhet och att inte ligga någon annan till last predikades. Guns val blir att inte bli som sina föräldrar och hon uppfostrar Joni i ett flummigt hippiekollektiv.
Joni, som tillbringar en stor del av barndomen hos mormor, blir den som får bära med sig denna splittring; motsatserna hon upplever hos kvinnorna runt henne lever kvar hos henne i vuxen ålder.
Stundtals retar jag mig under läsningen på Jonis retroaktiva teenage-angst-känslor, hennes inre monologer om utanförskap och svårigheterna med att likriktas, passiviseras och svennifieras, men som helhet lyckas ändå Edelfeldt väl med att gestalta och avtäcka de koder och överenskommelser som styr våra vuxna liv.
Sympatiskt är att Joni till sist inte tillåts ge vika för trycket att bli som alla andra utan finner en kompromiss, den som på edelfeldtska kallas vuxendomen.